Skolkommissionens ordförande om betänkandet: ”En helhet”

Skolkommissionens slutbetänkande som presenterades under torsdagen innehåller förslag som ska höja kunskapsresultaten i den svenska skolan, öka likvärdigheten och förbättra kvaliteteten i undervisningen. Skolporten har talat med Jan-Eric Gustafsson, Skolkommissionens ordförande, samt tre skolexperter, om betänkandet.

Jan-Eric Gustafsson, Skolkommissionens ordförande, och professor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet

Vad anser du är det viktigaste förslaget i slutbetänkandet?

– Det stora poängen är att det är en helhet, där varje enskilt förslag hänger ihop med de övriga. Men om jag ska rangordna sätter jag professionsutveckling och en strukturerad karriärgång för lärarna högt. Förslaget är inte helt färdigt men vi är en god bit på väg. Som nummer två vill jag nämna regionala statliga stödorganisationer. Jag tror de skulle kunna göra stor skillnad som just stöd och bollplank för huvudmännen, exempelvis kring professionsutveckling, vilket kan vara oerhört svårt för en enskild skola att på egen hand hitta rätt i.

– Stöd att följa nationella målsättningar, eller hitta samverkanspartners är andra områden som de regionala myndigheterna skulle kunna bistå skolorna med. En liknande stödfunktion som redan finns i dag och som fungerar bra är SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten.

– Slutligen vill jag lyfta förslaget om statlig delfinansiering av undervisning och elevhälsa. Systemet bygger på att skolorna själva bestämmer vad pengarna ska användas till, exempelvis ökad lärartäthet, kompetensutveckling eller mindre klasser.

Räcker förslagen för att nå de uppsatta målen eller saknar du något i betänkandet?

– Ja, det är min bedömning. Men det förutsätter givetvis att förslagen implementeras i god ordning. Risker jag ser är att processen går i långbänk eller att förslagen urholkas på vägen. Det finns förslag som skulle kunna förverkligas ganska snart. Närmast är finansieringssystemet, här är det i princip bara att trycka på en knapp. Min förhoppning är att det ska rulla ut redan den första januari 2018.

Ser du några kritiska framgångsfaktorer för att förslagen ska ge effekt?

– Det är långbänken förstås. Men framför allt om samlingen spricker, då finns det risk att processen fördröjs, i värsta fall blir det ingenting. Att det är valår innebär både risker och möjligheter i det här fallet. Viktigast nu är att etablera konsensus.

Finns det något förslag du skulle vilja bidra med själv som inte finns med i slutbetänkandet?

– Alla vi som suttit i kommissionen har nog haft förslag som vi fått backa på. I gengäld har vi fått en samling och det är bättre.

Elisabet Nihlfors, professor i pedagogik med inriktning mot ledarskap. Ledde SKL:s och Friskolornas riksförbunds expertråd för skolutveckling.

Vad anser du är det viktigaste förslaget i slutbetänkandet?

– Att det finns en ambition att skapa ett system som hänger ihop, från statliga beslut till skolhuvudmännens effektuering och förskolor och skolors verkställande. Detta saknas i dag. Särskilt glädjande här är att man pekar på skolchefernas roll. Behövligt är också att hitta ett sätt där samtliga kommuner får en jämlik, ekonomisk basplatta att stå på. Den nöten har Skolkommissionen vad jag förstår, inte lyckats knäcka men det finns åtminstone en strävan att göra det. Positivt är också förslagen om kompetensförsörjning, professionsprogram och en ökad satsning på forskning.

Räcker förslagen för att nå de uppsatta målen eller saknar du något i betänkandet?

– Jag är skeptisk till förslaget att inrätta ytterligare en myndighet som bland annat ska föra ”resultatdialog” med skolhuvudmännen. Vad är det för typ av dialog man tänker sig? Ett av skolans stora problem är att skolhuvudmännen har väldigt olika förutsättningar. Men frågan är om ökad statlig styrning är den bästa lösningen.

Ser du några kritiska framgångsfaktorer för att förslagen ska ge effekt?

– Tyvärr andas kommissionens förslag ett tydligt uppifrånperspektiv. Jag saknar huvudmannaskapets röster, de är otroligt viktiga för att teori ska bli till praktik. Det är givetvis bra om politiker och fackliga organisationer är överens – men det är i landets cirka 15 000 förskolor och skolor det måste fungera. Därför måste huvudmännen vara synnerligen delaktiga i det fortsatta arbetet.

Finns det något förslag du skulle vilja bidra med själv som inte finns med i slutbetänkandet?

– Osäker på hur tydligt ansvar och befogenheter är framskrivet för olika beslutsnivåer och instanser. Fokus läggs på nationella, generella lösningar istället för att låta skolchefer ta beslut om vad som är bäst för huvudmannens olika skolor. Alla behöver inte ett mattelyft eller vad det nu kan vara. De professionella vet i regel mycket väl vad just deras skola och elever behöver, men för att kunna ta beslut måste det finnas ansvar och befogenheter på alla nivåer för att kunna skapa förtroende och tilltro.

Marie-Hélène Ahnborg, vd för det fristående forskningsinstitutet Ifous

Vad anser du är det viktigaste förslaget i slutbetänkandet?

– Det är omöjligt att peka ut ett enskilt förslag eftersom det inte finns en lösning på de utmaningar som den svenska skolan står inför. Men de allra viktigaste förslagen är de som rör kompetensförsörjningen och lärarnas möjligheter till kontinuerlig kompetens- och professionsutveckling. Särskilt intressanta är förslagen om ett professionsprogram för lärare och skolledare och åtgärder för att stärka forskningskapaciteten.

Räcker förslagen för att nå de uppsatta målen eller saknar du något i betänkandet?

– Först och främst saknar jag huvudmannaperspektivet. De förslag som läggs är formulerade utifrån ett visst mått av top down-tänkande. Erfarenheterna från tidigare reformer borde ha lärt oss att det är implementeringen som är avgörande för att reformerna ska ge effekt. Det är i klassrum och skolor som det viktiga arbetet för elevernas kunskapsutveckling äger rum. Det är skolhuvudmän som satsar på sina lärare och att utveckla sina skolor som uppnår goda resultat.

– Utmaningen är att få alla skolhuvudmän att ta detta ansvar för att garantera likvärdigheten. Skolkommissionen föreslår att statens styrning ska förstärkas nationellt och regionalt. Detta kan tyckas rimligt men det riskerar att ytterligare förstärka den redan otydliga ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och dessutom frånta skolhuvudmännen incitamenten för att ta ansvar på riktigt.

Ser du några kritiska framgångsfaktorer för att förslagen ska ge effekt?

– Den är en lång väg kvar innan förslagen kan bli verklighet och den stora risken är att vi fastnar i bevakning av särintressen och kortsiktiga politiska lösningar. Vi behöver en bred uppslutning utöver partipolitiska och ideologiska hänsyn för att förslagen ska realiseras och skapa långsiktighet och stabilitet.

– Ytterligare en risk är att åtgärder genomförs som enstaka satsningar i form av lyft och andra kompetensutvecklingsinsatser. Vad som behövs är kontinuerligt utvecklingsarbete som involverar de verksamma i skolan och som svarar mot de behov av fördjupad kunskap som lärare och skolledare har för att klara undervisningspraktiken.

Finns det några förslag som du skulle vilja bidra med själv som inte finns med i slutbetänkandet?

– Jag vill slå ett slag för samverkan för skolutveckling på vetenskaplig grund. När skolhuvudmän tar initiativ till samverkan med akademin och andra skolhuvudmän för att med forskningsbaserad kunskap som grund utveckla den egna verksamheten, då händer det saker.

– Jag ser gärna åtgärder som bygger på sådana initiativ och som tar tillvara redan fungerande strukturer för ett effektivt FoU-arbete, exempelvis det som bedrivs med Ifous som samordnare. Det är inte alltid statliga myndigheter som är bäst lämpade att driva utveckling.

Magnus Blixt, lärare och biträdande rektor, Glömstaskolan, Huddinge

Vad anser du är det viktigaste förslaget i slutbetänkandet?

– Att det görs en bred och samlad satsning för skolan är det viktigaste av allt, tycker jag. Även om det är långt kvar innan Skolkommissionens förslag kan bli verklighet är detta åtminstone ett steg mot konkreta åtgärder, inte bara tomt prat.

Räcker förslagen för att nå de uppsatta målen eller saknar du något i betänkandet?

– Vad jag reagerat på är de dubbla budskap som förslagen ger. Å ena sidan pratas det mycket om tillit till lärarprofessionen. Å andra sidan ska det tillsättas en statlig myndighet som ska kontrollera och reglera lärarnas professionsutveckling. Jag tycker att detta är en branschfråga och inte något som kräver en statlig myndighet. Men vi får se vad hur det utvecklas, det kan också bli bra.

Ser du några kritiska framgångsfaktorer för att förslagen ska ge effekt?

– Skolkommissionen pekar på att det krävs mer undervisning, men jag menar att det handlar om bättre undervisning. Av erfarenhet vet jag att en extra mattetimme med en outbildad lärare inte nödvändigtvis leder till bättre kunskaper, det kan snarare vara kontraproduktivt. Förslagen tar också upp tydligare läroplaner för att skapa trygghet och arbetsro. Jag anser att den skollag vi har ger tillräckliga mandat för att skapa just detta. Problemet är att skolan inte använder sig av dessa mandat. Främst på grund av okunskap eller rädsla hos framför allt skolledare och huvudmän som hellre skickar ut en lärare än att riskera få Skolinspektionen eller media på sig.

Finns det något förslag du skulle vilja bidra med själv som inte finns med i slutbetänkandet?

– Det är svårt att se vad som saknas. Förslagen omfattar många sidor och det finns nästan inte en samhällsfråga som inte ska hitta sin lösning inom skolan. Kanske Skolkommissionen hellre borde ha fokuserat på några, särskilt viktiga frågor, än att försöka omfatta så mycket som möjligt.

Av Susanne Sawander