Hoppa till sidinnehåll
Kollegialt lärande

Karin Berg: Att älska ­räcker inte

Publicerad:2015-10-16
Robert Gres
Skribent:Robert Gres

”Jag älskar kollegialt lärande”, utbrister utbildningsminister Gustav Fridolin på en film från SETT-mässan tidigare i år. På SKL-konferensen Skolriksdag några veckor senare förekommer inte ett enda anförande som inte nämner kollegialt lärande. Och under våren kom OECD:s åtgärdsprogram, som säger att kollegialt lärande är lösningen på den svenska skolans problem.

”Svenska lärare måste ta ansvar för sitt kollegiala lärande”, hör jag många röster konstatera, och det gör mig bekymrad. Kollegialt lärande i sin bästa form handlar om att förändra kulturen och strukturen i hela skolorganisationen.

Det är inte bara lärarnas ansvar.

Kollegialt lärande är egentligen inget nytt. Systematiserat utvecklingsarbete förekommer inom många olika yrken, och lärare har alltid delat erfarenheter och lärdomar med varandra på eget initiativ. Däremot ska lärare i vår rådande skolkultur vara autonoma i sitt yrkesutövande, och deras arbete har historiskt organiserats så att lärare arbetar ensamma.

Karin Berg.
Karin Berg. Foto: Anna von Brömssen.

När OECD pekar på att vi måste utveckla det kollegiala lärandet på skolorna handlar det om att förändra skolkulturen och skapa ett systematiskt kollegialt lärande om elevens lärande. Det handlar inte om att byta uppgifter med varandra i arbetsrummet eller prata om ordningsproblem i arbetslaget. Det handlar om att skolan kontinuerligt avsätter utvecklingstid och ser till att elevernas progression står i centrum. Om att lärare tillsammans ser vilken effekt undervisningen haft och hur den kan utvecklas vidare.

Den skolkultur vi har sitter i väggarna i hela skolorganisationen och att förändra den är ett arbete vi inte får underskatta eller bara lämpa över på lärarna. Alla som arbetar i och med skolan bär kulturen, och därför har också alla ett ansvar för att delta i förändringsarbetet.

Att släppa in andra för att granska och utvärdera det egna arbetet är inget som görs lättvindigt, oavsett yrkesgrupp. Det krävs en arbetsplats där det är tillåtet att misslyckas och att gruppen arbetar mot ett gemensamt mål. Lika trygga som eleverna måste känna sig i klassrummet, lika trygg måste läraren vara i arbetslaget. Rektor måste skapa strukturen och tryggheten, förvaltningen måste ge rektor förutsättningarna och huvudmännen måste skapa incitamenten. Så enkelt och så svårt.

Jag tror att kollegialt lärande är en huvudnyckel till lösningen på våra skolproblem, men då måste hela skolorganisationen göra sitt.

Det räcker inte att älska kollegialt lärande. Vill vi etablera en kollegialt lärande skolstruktur måste vi alla, du och jag och Gustav Fridolin, börja gå i den riktningen.


Karin Berg är gymnasieläraren som tröttnade på skolpolitiken och ständiga nedskärningar. Hon gjorde en film som visade hur detta skulle påverka hennes elever. Filmen ledde till en tv-debatt med skolministern och ett seminarium i riksdagen.

Vid sidan av arbetet på Schillerska gymnasiet driver hon tankesmedjan Skolsmedjan, som främst arbetar för en likvärdig skola och en lärande skolorganisation. Karin bloggar och twittrar under pseudonymen Fröken Bagare.

Krönikan är publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 3/2015, ute nu.

Läs mer om magasinet här!

Dela via: 

Relaterade artiklar

Relaterat innehåll

Senaste magasinen

Läs mer