Vi och dom i religionsundervisningen

Undervisningen i religionskunskap på gymnasiet präglas av en stark icke-troende norm. Motsatsen betecknas som konstig och ointelligent – detta trots att det sitter troende elever i klassrummet. Karin Kittelmann Flensner överraskades av resultaten i den egna forskningen. 

Hon har fått en hel del respons på sin avhandling, som lades fram i december förra året. Personer som tagit del av den har berättat för henne om sin egen skolgång och känslan av utsatthet i klassrummet på religionskunskapen.

– Många vittnar om att det i skolan inte var okej att ha en tro, att det sågs som något som andra har men inte vi, säger Karin Kittelmann Flensner, vars avhandling visar på att problematiken kvarstår. I sin klassrumsstudie har hon undersökt diskurser om religioner och livsåskådningar i ämnet religionskunskap på gymnasiet. Totalt besökte hon 125 lektioner på 24 olika gymnasieskolor.

– Vad som slog mig mest var den nästintill totala dominansen av en sekulär diskurs. Den var dessutom mycket starkare än vad jag förväntat mig.

Karin Kittelmann Flensner talar om en ”svenskhetsdiskurs” – vi är aldrig troende – i vilken undervisningen också tar avstamp. Det pratas om religiös tro som något som människor hade förr, men att ”vi nu vet bättre”.

– Det skämtas om religiöst troende som konstiga och ointelligenta. Läraren kan exempelvis fråga: Muslimer, vad tror de på? Det skapas därmed helt öppet ett ”vi” och ”dom”. Och detta sker samtidigt som det sitter troende elever i klassrummet, allt från muslimer till Jehovas vittnen. Men de eleverna är oftast väldigt tysta.

Karin Kittelman Flensner fann också skillnader mellan yrkesorienterade och studieförberedande program. I de senare fick eleverna träna mer på att analysera och diskutera i religionsundervisningen, medan de yrkesförberedande programmen präglades av en mer relationsorienterad undervisning. Där kunde samtal kring mer privata spörsmål om tro och livsåskådning blossa upp till rena konflikter.

– När jag är ute och talar om min forskning möter jag många lärare som känner igen det här. Lika många lägger skulden på sig själva. Men felet ligger inte på individuell nivå, det är strukturellt, menar Karin Kittelmann Flensner.

Hon tror att det som behövs i religionsundervisningen är mer kollegialt lärande men också att lärarna själva mer aktivt tar del av den forskning som finns. En mer faktabaserad undervisning i ämnet skulle bli ett sätt för läraren att hantera situationen.

– Det här är egentligen inga nyheter. Det finns mycket forskning i ämnet sedan tidigare, både vad gäller religionsdiskurser och skillnader i utformningen av undervisningen på olika gymnasieprogram.

Karin Kittelmann Flensner vill slutligen understryka att många lärare gör ett jättebra jobb. Goda exempel är de som lägger upp undervisningen utifrån teman, exempelvis ritualer, myter och andlighet. Då skapas ett större utrymme för eleverna att relatera till sig själva utifrån ett livsåskådningsperspektiv, menar hon.

Av Susanne Sawander

Foto Annika af Klercker

Fakta/

Forskare: Karin Kittelmann Flensner, född 1973

Bor: Vänersborg.

Bakgrund: Gymnasielärare i religionskunskap och samhällskunskap. Hon disputerade vid Göteborgs universitet 2015. I dag är hon verksam vid Högskolan Väst i Trollhättan.

Avhandling:Religious education in contemporary pluralistic Sweden

Artikeln är tidigare publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 2 2016, beställ ditt ex här!

Nytt nr av Skolportens forskningsmagasin ute nu!

Inte redan prenumerant? Prenumerera här!