Vägar till ett bättre mottagande

De senaste åren har antalet nyanlända barn och ungdomar i skolåldern som kommer till Sverige ökat. Det sätter den svenska skolan på prov.

Fatima och Ahmed. Båda är i högstadieåldern, båda relativt nyanlända, med några enstaka år i Sverige. Men hur de tagits emot i det svenska skolsystemet skiljer sig mycket åt.

Fatimas historia är en berättelse om hur skolan kartlägger hennes förkunskaper, samarbetar internt, anpassar undervisningen, intresserar sig för Fatimas egen åsikt och har höga förväntningar på henne.

Ahmeds berättelse blir en sorglig uppräkning av det motsatta: bristande kartläggning och otillräcklig kommunikation inom skolan. När han ska gå från förberedelseklass till ordinarie undervisning står lärarna oförberedda och är oförmögna att hjälpa honom. Ahmed har svårt att ta till sig undervisningen, men får på grund av språkbarriären inte heller möjlighet att redovisa de kunskaper han faktiskt har. Hans dåliga resultat leder till att både lärarna och han själv får mycket låga förväntningar på hans fortsatta skolprestationer.

År 2014 granskade Skolinspektionen utbildningen för nyanlända elever i Sverige. Ahmed och Fatima är två fall som lyfts fram i granskningsrapporten för att belysa kontrasterna på området. Att läsa rapporten är på samma gång deprimerande och upplyftande. Deprimerande därför att den tydligt visar på omfattningen av problemen: att en majoritet av nyanlända elever tas om hand på ett sätt som är mer likt Ahmeds berättelse än Fatimas. Upplyftande därför att den visar att det är möjligt att ge nyanlända elever en god utbildning. Sådan verksamhet pågår runt om i Sverige, på större och mindre orter. Men, skriver Skolinspektionen, mindre än en fjärdedel av de nyanlända eleverna i de granskade skolorna bedömdes få den typen av bemötande.

I fjol kom drygt 20 000 barn i åldern 7–16 år till Sverige från andra länder, enligt Migrationsverket. Det är ungefär dubbelt så många som 2010 och mer än fyra gånger fler än 2005. För den svenska skolan innebär det att dess förmåga att anpassa undervisningen efter elevernas förutsättningar sätts på prov. Skolor utan tidigare erfarenhet på området blir involverade, skolor med erfarenhet får ta emot ett större antal nyanlända, och ofta behöver förändringarna ske med kort varsel. Samtidigt ska vi minnas att den svenska skolan tagit emot stora flyktingvågor tidigare. Det kom fler asylsökande till Sverige 1992, när kriget i forna Jugoslavien rasade, än det gjorde 2014.

Foto: Eva Dalin/Stockholms universitet

Vad vet vi om hur nyanlända elever bör tas om hand? År 2010 gjorde Nihad Bunar, professor i utbildningssociologi vid Stockholms universitet, en forskningsöversikt för att söka svaret på frågan. Hans slutsats blev att vi inte visste särskilt mycket alls, att forskning på området var en bristvara. Men sedan dess har mycket hänt.

– Jag vill påstå att vi i dag har kunskaperna om vad som fungerar för de här eleverna, säger Nihad Bunar. Vi vet vad som behövs för att det ska gå bra för dem. För fyra år sedan var stridsfrågan om man skulle ha en separat förberedelseklass eller integrera eleven i ordinarie undervisning.

– Nu vet vi att det inte är det viktiga och att det inte heller är en fråga om antingen/eller. En förberedelseklass kan fungera mycket bra eller mycket dåligt. Och du kan tyvärr vara fysiskt integrerad i ordinarie undervisning, men ändå socialt exkluderad.

Nihad Bunar räknar upp de viktigaste framgångsfaktorerna för skolor som undervisar nyanlända: En bra inledande kartläggning av elevens kunskaper och färdigheter. Studiehandledning på elevens modersmål. Tillgång till alla skolämnen så snart som möjligt. Och inte minst: samverkan mellan alla aktörer, så att det finns en samsyn, så att viktig information sprids vidare och så att skolpersonalen känner ett gemensamt ansvar.

Samverkan behövs inte bara inom lärarkollegiet, utan också mellan skola och huvudman, och inte minst mellan skola och vårdnadshavare. Han påpekar också att bristande språkkunskaper lätt gör att andra typer av problem hos barnen upptäcks alldeles för sent. Det kan gälla allt från krigstrauman till adhd och dyslexi. Där behöver skolan bli mer observant och ta mer initiativ till utredningar, så att eleven inte behöver vänta i flera år på att få det stöd som hen behöver, menar han.

Andra forskare ger en likartad bild. Att verksamheten inte ska vila på enskilda eldsjälar betonas. Kompetensen och delaktigheten behöver spridas i hela kollegiet och på alla nivåer i organisationen. Undervisningen av nyanlända elever ska ses som en del av den ordinarie verksamheten och omfattas av skolans systematiska kvalitetsarbete.
Skolinspektionen sammanfattar i sin granskningsrapport: ”Fundamentet för att lyckas är, efter vad som framträder i granskningen, samsyn i förhållningssätt, att all personal på skolan tar ett gemensamt ansvar samt att lärarna har kunskap och kompetens som rör nyanlända elevers lärande.”

Monica Axelsson, professor i tvåspråkighet vid Stockholms universitet, forskar om svenska som andraspråk. Hon betonar att eleven behöver erövra sitt nya språk flera gånger. Vardagsspråket är jämförelsevis lätt att lära sig, det klarar de flesta på mellan ett och två år. Men varje skolämne har också sitt eget språk, sina nödvändiga termer, och att inhämta dessa ämnesspråk är en process som tar betydligt längre tid.

– Enligt flera internationella studier tar det mellan fyra och åtta år, säger Monica Axelsson. Då förstår man att det inte är möjligt att vänta med ämnesundervisningen tills eleverna behärskar språket – de skulle ju hinna bli för gamla för att gå i skolan!

I stället gäller det att introducera barnen tidigt i ämnesundervisningen och ge dem goda förutsättningar för att lära sig ämne och ämnesspråk parallellt, förklarar hon. Här har studiehandledaren för modersmålet en viktig roll att fylla. I synnerhet för barn som redan har gedigna ämneskunskaper från sitt hemland är det viktigt att få hjälp med att knyta ihop ämnesspråket på modersmålet med dess svenska motsvarighet.

Nyanlända elever har det tufft i skolan och underpresterar som grupp för att de får väldigt lite hjälp, konstaterar Monica Axelsson. Svårast är det för de äldre eleverna, från 12 år och uppåt, som måste leva upp till prestationskraven i de högre årskurserna. Men allra lättast är det inte för de minsta barnen, utan för gruppen 8–10-åringar, berättar hon.

– Att ha hunnit lära sig läsa och skriva på sitt förstaspråk är en stor fördel. Det ger barnen två vägar in i det nya språket. Det behöver inte ens vara samma alfabet – de kommer snabbt in i det nya språket om de har lärt sig ett tidigare.

Med tanke på hur viktigt det är att nyanlända elever lär sig så mycket svenska som det bara är möjligt – är det rent av en idé att inledningsvis ligga lågt med modersmålsundervisningen?

– Nej! utbrister Monica Axelsson. Den ska rulla på! Modersmålsundervisningen är viktig för eleven och vi har plats i våra huvuden för den kunskapen också. Språk är en färskvara, det behöver underhållas hela tiden för att inte glömmas – i synnerhet för små barn. Ett problem som annars lätt uppstår är att barn och föräldrar faktiskt får svårt att föra ett nyanserat samtal, för att föräldrarna lär sig det nya språket betydligt långsammare, samtidigt som barnet börjar glömma sitt första språk.

Modersmålsundervisningen kan dessutom vara en hjälp för eleven att hänga med i andra ämnen. Allra bäst är trepartssamarbetet när ämneslärare, SVA-läraren (läraren i svenska som andraspråk) och modersmålslärare/studiehandledare koordinerar sin undervisning, menar Monica Axelsson.

– Ämnesläraren i historia tar upp något, och SVA-läraren och modersmålsläraren följer upp det på sina lektioner genom att arbeta med samma texter.

Men tyvärr är just kommunikationen och samarbetet mellan de olika yrkesgrupperna ofta den svaga punkten, konstaterar hon. Det är svårt att hitta tid för att planera undervisning ihop när arbetsbelastningen är hög och modersmålslärarna och studiehandledarna ofta ambulerar mellan flera skolor.

Också i övergången mellan olika undervisningsformer fallerar inte sällan kommunikationen, menar flera experter som Skolporten talat med. Det gäller inte minst den viktiga överbryggningen från förberedelseklass till ordinarie verksamhet, men också när eleven går från grundskola till gymnasium. I varje steg riskerar viktig information om elevens behov och förutsättningar att gå förlorad.

I många kommuner får nyanlända grundskoleelever först gå en period i någon form av separat undervisning, ofta kallad förberedelseklass. Gymnasieskolans motsvarighet är språkintroduktionsprogrammet, som funnits sedan 2011. Innan dess användes beteckningen introduktionsklass.

Hassan Sharif, utbildningssociolog vid Uppsala universitet, har studerat en grupp nyanlända gymnasieungdomar i sådan förberedande utbildning.

– Det var en väldigt blandad grupp, sett till personlighet och ambitionsnivå. Men en sak som de hade gemensamt var att de upplevde att de ”nollställdes” när de hamnade i det svenska skolsystemet, säger han. Oavsett förkunskaper och färdigheter blev skolans utgångspunkt att dessa ungdomar inte kan, eftersom de inte kan redovisa sin kunskap på svenska.

Ungdomarna upplever förberedelseklassen som ”inte på riktigt, men viktig”, berättar Hassan Sharif. Han beskriver förberedelseklassen som en transithall, där ungdomarna väntar på att få fortsätta sin resa: att börja på ett ordinarie gymnasieprogram, att göra något ”riktigt”. När det drar ut på tiden blir de frustrerade – risken är att de hinner bli för gamla för att få gå gymnasiets nationella program.

En annan iakttagelse som Hassan Sharif gjorde var att verksamhetens fysiska placering blev symbolladdad för ungdomarna.

– Förberedelseverksamheten placeras väldigt ofta lite vid sidan av, i rummet längst bort eller i källaren eller i den extra baracken utanför skolbyggnaden. Ungdomarna märker det och noterar att det är samma mönster som i samhället i stort. I vissa bostadsområden bor de som uppfattas som de vanliga svenskarna, medan de nyanlända hamnar där det går att ordna boenden: i områden med lägre status.

En anledning till att situationen för nyanlända elever ser så olika ut vid olika skolor och i olika kommuner är att det saknas nationella riktlinjer. Varje kommun har varit tvungen att lösa situationen efter eget huvud.

Men det kan komma att ändras, berättar Åsa Strand, undervisningsråd vid Skolverket. I december 2014 lade regeringen fram en proposition om utbildning för nyanlända elever i de obligatoriska skolformerna, som föreslås börja gälla den 1 januari 2016. Lagförslaget slår bland annat fast vem som ska anses som nyanländ – den bortre gränsen ska gå vid fyra års skolgång i Sverige. Propositionen anger också vad som ska gälla för förberedelseklasser, en undervisningsform som i dag existerar utan direkt lagstöd.

– Kopplat till lagförslagen i propositionen gör Skolverket på regeringens uppdrag en särskild satsning fram till 2016 på utbildning för nyanlända elever, säger Åsa Strand. I det ingår att ta fram ett kartläggningsmaterial som skolan ska använda för att bland annat ta reda på elevens skolbakgrund och för att göra en första bedömning av elevens språkliga och matematiska förmåga. Det materialet kommer att vara klart att användas från den 1 januari 2016.

Skolverket tar också fram ett bedömningsstöd i svenska för att kunna följa elevens språkliga utveckling över tid, och informationsmaterial på olika språk om det svenska skolsystemet, berättar hon. I samarbete med ett tiotal lärosäten arrangerar Skolverket också kompetensutveckling för lärarteam och rektorer om utbildning för nyanlända elever.

– Efter att det under lång tid hänt väldigt lite på det här området, görs det nu en hel del från myndigheternas sida, säger Nihad Bunar. Ute i praktiken är det ojämnt; på många ställen går utvecklingen kanske inte så fort som man önskar sig, på andra ställen lite för fort. Det viktiga är att utgå från sina lokala förutsättningar.

– Det är också viktigt att avdramatisera mottagandet, och inte måla upp det som ett stort problem att det kommer nyanlända elever till skolan. De flesta barn är ambitiösa och vill lära sig!

_______
Läs mer:

Nyanlända och lärande (2015), av Nihad Bunar (red.)
En bra början. Mottagande och introduktion av nyanlända elever, av Tore Otterup och Gilda Kästen-Ebeling.
Språkinriktad undervisning, av Maaike Hajer och Theun Meestringa.
Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisning, av Inger Lindberg.
Nyanlända och lärande, webföreläsning av Monica Axelsson, andrasprak.su.se (sök på ”nyanlända + föreläsning”).

Av Anders Nilsson