Professorn som bytte åsikt: ”Jag hade fel”

DIANE RAVITCH är en av USA:s mest inflytelserika skoldebattörer. Som biträdande utbildningsminister på 1990-talet var hon en förespråkare för marknadslösningar i skolan – i dag har hon tänkt om och är en av systemets ihärdigaste kritiker.

ETT TELEFONSAMTAL 1991 gav den amerikanska skolforskaren Diane Ravitchs karriär en helt ny inriktning. Det behövdes en ny biträdande utbildningsminister i George H. W. Bushs regering. Var hon intresserad?

Som historiker hade Ravitch studerat det amerikanska skolväsendets utveckling och vilka problem det brottats med. Nu såg hon chansen att själv påverka. Hon tackade ja.

– Debatten om skolan präglades vid den tiden av en inflytelserik rapport från Reagan-åren, A nation at risk, säger hon. Den slog fast att amerikanska elever lärde sig allt mindre. Rapportens mest berömda citat gick ut på att om en främmande makt åsamkat oss denna skada så hade vi betraktat det som en krigshandling. Alla var oroade.

På 1960-talet hade Diane Ravitch arbetat på den vänsterliberala tidningen The new leader samt en utbildningsstiftelse i New York. Där hade hon upptäckt att det saknades ett övergripande verk om stadens skolhistoria och beslutat sig för att själv skriva det. Boken, utgiven 1974, blev så småningom det avhandlingsarbete som gav henne en doktorstitel och entrébiljett till akademin, men den skrevs för en publik utanför forskarvärlden och fick en uppmärksamhet som de flesta skolforskare bara drömmer om. The New York Times har omnämnt den som en av de tio viktigaste böckerna om New York.

Det ideologiska steget från en vänstertidning till George Bush den äldres republikanska ministär kan tyckas stort, men i början av 1990-talet fanns en bred samsyn i amerikansk skolpolitik, och när Bush 1993 efterträddes i Vita huset av Bill Clinton fick Diane Ravitch fortsatt förtroende med nya tunga skoluppdrag i statsförvaltningen.

– Den dominerande berättelsen vid den här tiden var att de kommunala skolorna inte hängde med. Samtidigt fanns en väldig tilltro till marknaden. Därför verkade så kallade charter schools, skattefinansierade friskolor, så lovande: privata entreprenörer som kom in med nya idéer när det offentliga misslyckats.

Inte minst verkade det lättare att utkräva ansvar av friskolor än kommunala skolor, och det var viktigt, minns Ravitch. Så många kommunala skolor visade dåliga resultat år efter år utan att någon hölls ansvarig. Om friskolor gjorde så skulle det bara vara att säga upp kontraktet! De skulle tvingas att skärpa sig, konkurrensen skulle driva fram kvalitet.

Så kom det sig att USA fick en friskolereform på tidigt 1990-tal och att Diane Ravitch var med och sjösatte den.

– I dag, nästan 30 år senare, vet vi att det inte blev som vi trott. Det blev inte lättare att utkräva ansvar, eftersom den friskoleindustri som uppstod använder sitt politiska inflytande för att undgå ansvar. Det mest generösa man kan säga om amerikanska friskolor är att de presterar i nivå med kommunala skolor när de har samma elevunderlag.

DE FÖRVÄNTADE innovationerna har också uteblivit, konstaterar hon.

– Well, de har infört en ny grej: ”No excuses-modellen”. Hård disciplin och bestraffning för varje överträdelse. Det får uppmärksamhet eftersom sådana skolor visar fina resultat. Men som historiker uppfattar jag inte modellen som innovativ. Så kunde kommunala skolor se ut för 150 år sedan. Och deras fina resultat beror inte på att de lär ut bättre, utan på att de är duktiga på att bli av med svaga elever.

Hon konstaterar att kunskapsläget var annorlunda på 1990-talet. Friskolor var ett oprövat kort – kanske var de värda ett försök. Men nu finns ett kvartssekels statistik.

– Vi har evidens för att reformen inte löste det problem som den skulle lösa. Men skolforskningen i USA är polariserad, eftersom friskoleindustrins tankesmedjor och intresseorganisationer delar ut mycket forskningspengar.

För Diane Ravitch är det stora problemet med den amerikanska friskolereformen att den ökat segregationen i skolan och att dess sätt att använda nationella prov är orättvist och demoraliserande. Tanken var att proven skulle ge lärare och skolor incitament att bli bättre: belöning för duktiga lärare vars elever visar höga testresultat, och sanktioner mot lärare vars elever presterar svagt.

I SJU ÅR satt Diane Ravitch i The national assessment governing board, en myndighet med ansvar för dessa prov.

– Varje år var bilden densamma: Barn från familjer med högst inkomst hade högst resultat, barn från sämst förhållanden hade sämst resultat. Det gick inte att blunda för. Att leva i fattigdom är den starkaste faktorn för att förutsäga dåliga skolresultat, visar det sig. När vi belönar lärare för höga provresultat belönar vi egentligen skolans demografi. Och tvärtom: Vi straffar lärare för att deras elever är fattiga.

Diane Ravitch såg allt större problem med systemet och började så skriva ett slags debattbok – mot sig själv. I The death and life of the great American school system. How testing and choice are undermining education, från 2010, tog hon avstånd från sina tidigare åsikter och var djupt kritisk till den reform som hon medverkat i.

I uppföljaren Reign of error. The hoax of the privatization movement and the danger to America’s public schools från 2013 granskar hon intressena bakom friskoleindustrin. Och nu i januari kom Slaying Goliath. The passionate resistance to privatization and the fight to save America’s public schools.

– Den handlar om det motstånd som mobiliserats mot rådande skolpolitik. Jag vill förmedla hopp, visa hur enskilda kan göra skillnad. Som de hungerstrejkande lärarna i ett utsatt område i Chicago, som fick staden att satsa på deras skola i stället för att ge upp.

Så, vilka åtgärder för en bättre skola tror hon på i dag?

– Att vi angriper de verkliga orsakerna till dåliga skolresultat: fattigdom och segregation. Vart femte amerikanskt barn växer upp i fattigdom. Skolorna i de här områdena behöver mer resurser. I dag saknar de ofta kuratorer, skolsköterskor, bibliotekarier – sådant som är självklarheter på skolor i mer välbärgade områden.

HÄR TAR SAMTALET en oväntad vändning när Ravitch engagerat börjar förhöra sig om det svenska skolsystemet. Våra länder införde ju likartade friskolereformer ungefär samtidigt – hur låter skoldebatten här? Efter mer än ett halvsekel med skolfrågor, som forskare, makthavare, debattör och aktivist, är hon fortfarande nyfiken och vetgirig. Den som följer henne vet att hon tycks ägna det mesta av sin vakna tid åt skoldebatt. Vad driver henne att fortsätta?

– Jag är 81 år, så jag ställer mig själv den frågan ibland. Svaren är väl flera. Att orättvisor fortfarande gör mig arg. Att jag tycker att jag har mycket kunskap att bidra med på det här området. Att jag vet att min blogg är väldigt inflytelserik – journalister och makthavare över hela USA läser den och hör av sig, så jag känner att det jag skriver spelar roll. Det handlar nog också om ett behov av att kompensera för de år jag hade fel.

– Men jag tycker att man ska erkänna när man har fel. Det borde fler göra.

Text: Anders Nilsson
Foto: Martin Adolfsson

4 × Ravitch
× Titel: Professor vid New York university
× Bor: I Southold utanför New York
× Gör på fritiden: ”Jag har ingen hobby. Jag skriver nästan jämt. Mest på min blogg, och så på Twitter. Jag skriver överallt, även i rulltrappan. Jo, jag gör en annan sak också: Jag går promenader med Mitzi, min hund. Hon är lite schäfer och lite allt möjligt.”
× Om sittande utbildningsminister Betsy DeVos: ”Att hon är en så stark anhängare av friskolor driver demokraterna åt andra hållet. I deras primärval vill ingen säga något positivt om friskolor, för ingen vill antyda att de i något avseende håller med DeVos.” (Sagt innan Michael Bloomberg offentliggjorde sin kandidatur.)

Artikeln är publicerad i Skolporten nummer 1 2020

Tema: FÖRSKOLEKLASSEN

Inte redan prenumerant? Missa inte kampanjpriset:

2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr!

Prenumerera

Du som prenumerant läser hela arkivet utan kostnad i Skolportens app: App Store eller Google Play