Olika är bra

Publicerad:2015-09-04

Uppdaterad:2016-03-15

Skribent:Robert Gres

Att anpassa skolan efter elevers olikheter gynnar alla elevers lärande – inte bara dem som behöver stöd. ”Den här eleven fungerar inte i klassen.” Känns kommentaren igen? I skolorna som ingått i forsknings- och utvecklingsprogrammet Inkluderande lärmiljöer har den typen av uttalanden i dag nästan försvunnit. – I stället funderar man över hur man bäst kan hjälpa eleven, säger Lisbeth Ohlsson, lektor i specialpedagogik vid Malmö högskola och en av forskningsledarna. Fokus har flyttats från den enskilda eleven till hela skolmiljön. FoU-programmet syftar till att främja kunskapen om och utvecklingen av inkluderande lärmiljöer, som ska ge alla elever en god social och kunskapsmässig utveckling i skolan. Det startade år 2012 och drivs av det fristående forskningsinstitutet Ifous i samarbete med Malmö högskola. Trettioen skolor från 12 kommuner ingår i arbetet, som består av två delar: en utvecklingsdel och en forskningsdel. Utvecklingsdelen handlar om fortbildning i inkluderande lärmiljöer för de medverkande skolorna och besök hos varandra. Forskningsdelen innebär att forskarna under tre års tid följer skolornas arbete med att uppnå en inkluderande lärmiljö som tillgodoser alla elevers behov. – Det är inte lätt att möta elever som har olika förutsättningar att lära eller kommer från olika sociala och kulturella miljöer. Många lärare kan känna sig otillräckliga när det gäller att utveckla en mer inkluderande skolkultur, säger Lisbeth Ohlsson. Själva begreppet inkludering har diskuterats mycket under projektets gång. – Ordet kan väcka både funderingar och rädsla: Hur hjälper man bäst elever som befinner sig i svårigheter, utan att de känner sig exkluderade? Ska specialstöd i mindre grupper försvinna? Måste alla befinna sig i samma lokal hela tiden? Hur stimulerar jag dem som behöver större utmaningar i sitt lärande? Innebär det besparingar? Gunnarsboskolan i Mullsjö är en av skolorna i projektet. Här har man länge diskuterat inkludering och hur man får alla elever att känna att de är en del av skolan. – Vi såg att vi ofta fokuserade på elevens eller föräldrarnas svagheter eller svårigheter, i stället för på vad vi i skolan kunde förändra och göra annorlunda, för att möta eleverna på ett sätt som gör att de kan utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, säger Christina Lindblad, rektor på Gunnarsboskolan.

**Karin Hermansson, FoU-ansvarig Ifous.**

Karin Hermansson, FoU-ansvarig på forskningsinstitutet Ifous, som tagit initiativ till FoU-programmet, bekräftar behovet av att tala om inkluderande lärmiljöer, snarare än ”inkludering”. – Genom att fokusera på lärmiljöerna betonar vi att det är skolan som ska anpassa sig efter barnen, inte tvärtom, säger hon. Men kunskapen om barns skiftande behov ökar hela tiden. Därför behöver vi mer forskning och beprövad erfarenhet för att uppnå en skola där alla barn kan utvecklas utifrån sina förutsättningar. En lyckad skolgång är det bästa skyddet mot social utslagning. Det är det vi vill bidra till i det här FoU-programmet. De drygt 30 skolorna i projektet har alla valt lite olika fokus och didaktiska undervisningsverktyg för att uppnå målet att eleverna ska känna sig delaktiga och ingå i en gemenskap, både socialt och kunskapsmässigt. Något som många skolor har gemensamt är dock kollegialt samarbete – att öppna dörrarna mellan klassrummen, bjuda in en kollega, hjälpas åt i klassen, prova olika idéer och diskutera resultaten: Hur gör vi det bättre nästa gång? – Den fantastiska kraften i kollegialt lärande har blivit väldigt tydlig för mig. Vi har haft workshoppar där lärarna har berättat för varandra hur de arbetar. Det är oerhört tydligt att det är lättare att ta till sig något när en kollega säger det än när man hör det på en föreläsning av en extern person, säger Christina Lindblad. Forskarna på Malmö högskola har följt inkluderingsarbetet på skolorna på nära håll, bland annat genom intervjuer och med hjälp av projektskolornas egen dokumentation. Ett tydligt resultat är förändringen i sättet att tänka – på alla nivåer. – I stället för uttalanden som ”Jag klarar inte den här eleven” är det vanligare att pedagogerna säger ”Hur ska jag göra för att hjälpa den här eleven?”, berättar Lisbeth Ohlsson. – Kollegialt stöd innebär att lärarna mår bättre, vilket även påverkar eleverna positivt. Det är inte lätt för lärare att klara allt när de är ensamma i klassrummet med en stängd dörr, konstaterar hon. På elevnivå upplever man större trygghet och trivsel. Barnen är öppnare och accepterar olikheter hos varandra och klarar bättre att möta föränderliga förutsättningar i skolan. – Det kan vara förödande om elever upplever sig som misslyckade och om de inte är delaktiga i gemenskapen, säger Lisbeth Ohlsson. Det gäller att inte differentiera eleverna, utan själva undervisningen, att ha en flexibilitet och öppenhet för olika elevers behov, även om det är en utmaning att formulera uppgifter som passar elever med så olika förutsättningar. Men det finns inte en enda enkel lösning för att uppnå inkluderande lärmiljöer där ingen elev känner sig utanför, enligt forskarna. – Hur det bäst ska göras beror på den enskilda skolan, på politikerna, på eleverna, på rektorn och på lärarna, säger Inger Assarson, som också är forskningsledare vid Malmö högskola. Hon noterar att själva processen för inkluderingsarbetet har varit intressant att följa, eftersom arbetet har förändrats efter hand. – Det sker hela tiden så mycket runt omkring – omorganisationer, rektorer som slutar, projektledare som försvinner eller 40 nyanlända elever på ett bräde. Det kanske allra viktigaste resultatet är dock att forskningsprojektet har blivit ett slags plattform för diskussion kring värdegrunden. – Projektet har bidragit till att lärarna blivit mer medvetna om betydelsen av inkluderande lärmiljöer som en del av demokratiseringsprocessen av skolan. Ett inkluderande synsätt genomsyrar all undervisning i de skolor som deltagit i projektet, säger Lisbeth Ohlsson. Fredrik Plahn, rektor för Trollbäckens förskolor och skolor i Tyresö, som ingår i projektet, visar det handgripligen genom att måla sina naglar. För detta har han fått stor uppmärksamhet i medierna. – Det handlar om den värdegrund vi vill ha i skolan. Du har rätt att vara den du är, accepteras för det och inkluderas, oavsett bakgrund eller svårigheter. Alla ska få känna sig delaktiga, säger han. Det var därför jag började måla naglarna. Det treåriga forskningsprojektet Inkluderande lärmiljöer tar slut i höst, men det har satt i gång många processer att jobba vidare med, understryker de båda forskarna. – Det är viktigt att skolledningarna, kommunerna och politikerna ger legitimitet åt dessa frågor. Av Eva Barkeman

Artikeln är tidigare publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 3 2015, beställ ditt ex här!