Karin Berg: Utbildningsskulden som ingen talar om

Publicerad:2020-11-02

Uppdaterad:2020-11-20

Skribent:Robert Gres

**Skolportens krönikör Karin Berg. Foto: Anna von Brömssen**

I SVERIGE TAR vi skolan för given. Troligen har det med vår välutbyggda välfärd att göra – ju mer välfärd, desto mer kräver man. Samtidigt gnager insikten om att skolan i Sverige är en världsunik marknad, där skolorna konkurrerar om elevernas gunst och att därför ingen huvudman egentligen vågar prata om vad som är möjligt att leverera, eftersom det vore att falla på eget grepp. Coronapandemin om något har gjort detta tydligt. När gymnasieeleverna hänvisades till distansundervisning i våras dröjde det inte ens två veckor innan det började talas om något slags pedagogisk revolution. Elevers närvaro ökade, sa man, och den digitala undervisningen förväntades av samhället fungera lika bra som vanlig undervisning, trots att ingen egentligen brytt sig om ta reda på hur det faktiskt ligger till. Därför skulle också skolorna se till att ge eleverna exakt allt det de alltid brukar få. Utbildningsministern sa visserligen att skolan i detta läge inte fick ställa så höga krav på sig själv. Men ingenting fick tas bort eller skjutas på. Skolan skulle leverera. Hur det skulle gå till visste dock ingen. Inte ministern, inte Skolverket, inte huvudmännen; alla sade sig lita på lärarna. INGENSTANS DISKUTERADES det att förutsättningarna för distansundervisningen skiljde sig från huvudman till huvudman och från skola till skola. Ingen reagerade på att distansundervisningens digitala och strukturella förutsättningar på många håll delegerades ner till lärarnivå att lösa, trots att just det är lika absurt som att delegera till varje lärare att bygga sitt eget klassrum. I stället sa sig varje huvudman ha löst detta på ett utmärkt sätt. Eleverna skulle examineras som vanligt och enligt betygsstatistiken kunde vi senare konstatera att distansundervisningen inte påverkat eleverna negativt, alls. Ingen ställde en enda kritisk fråga om hur det ens var möjligt. I andra länder som till exempel Frankrike talades det tidigt om den utbildningsskuld som pandemin skulle generera och ansvarig minister beslutade om uppskjuten examen och extra insatser till landets studenter. I Sverige förväntas skolan bara att fortsätta leverera under exakt vilka förutsättningar som helst. Inställda operationers konsekvens förstår vi, ökad arbetslöshet likaså. Men inställda eller kraftigt försämrade lektioner är likafullt lektioner som förväntas ge samma kunskap till eleverna som vanliga lektioner. Huvudmännen lovar det huvudmännen måste lova för att berättiga sin egen existens. Och lärarna får i uppdrag att leverera, trots löftenas orimlighet. DET ÄR NÅGOT genuint ruttet i ett skolsystem där ingen höjer rösten och påpekar att kejsaren är naken. Pandemin slår hårt mot våra elevers utbildning: distansundervisningen är, så som den är utformad, nöd-undervisning, och skolans verksamhet är satt under extrem press. Det borde vara budskapet från varje huvudman. För om vi i stället håller tyst och låter utbildningsskulden växa, så kommer den inte bara att påverka de elever som drabbas av den – den kommer påverka vårt samhälle och dess välfärd i många generationer framöver. Karin Berg är gymnasielärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Hon gör även podden Skolsverige tillsammans med läraren Jacob Möllstam, och bloggar och twittrar under pseudonymen Fröken Bagare.

Artikeln är publicerad i Skolporten nr 5/2020, ute 22/10! Inte redan prenumerant? Missa inte kampanjpriset: 2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr! PrenumereraPSST. Prenumeranter läser hela arkivet utan kostnad!Vi har en ny uppdaterad app! Ladda ner Skolporten i App Store eller Google Play

Covid-19 Lärarprofessionen Gymnasieskola Distansundervisning Digitalisering

Forskningsbevakningen presenteras i samarbete med