Undervisningen på folkhögskolan utgår från mötet

Det finns en stark tilltro till möten som utgångspunkt för undervisning och lärande på folkhögskolan. Det visar Filippa Millenbergs avhandling om folkhögskollärares pedagogiska hållning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

− Jag har arbetat som folkhögskollärare och har länge haft ett intresse för frågor som rör folkhögskolan. Det saknas forskning om folkhögskolans pedagogiska praktik och lärares arbete. När folkhögskolan själv beskriver sin praktik så är det ofta med värdeladdade ord, som exempelvis folkhögskolemässighet, som kan vara svåra att greppa för utomstående. Samtidigt anses folkhögskolan ha ett värde både för individer och samhället. Jag blev nyfiken på att ta reda på hur undervisningen går till och hur lärares arbete ser ut.

Vad handlar avhandlingen om?

− Avhandlingen beskriver och synliggör möten mellan lärare och kursdeltagare i hantverkskurser på en folkhögskola. Att jag valde att fokusera på just möten beror på att de visade sig vara väldigt viktiga i det här pedagogiska sammanhanget. Jag har gjort deltagande observationer och intervjuer samt studerat olika typer av dokument på skolan som utvärderingar och verksamhetsberättelser.

Vilka är de viktigaste resultaten?

− Att det finns en stark tilltro till möten som utgångspunkt för undervisning och lärande på folkhögskolan. De utgör ett pedagogiskt verktyg för lärarna, och är en förutsättning för deras arbete i att exempelvis utforma kursers innehåll och iscensättande. Men de är också ett redskap som innebär att lärare kan möta upp kursdeltagare där de befinner sig snarare än var en kursplan säger att de borde vara. Det finns en relationell dimension som tar sig uttryck i undervisningen, en pedagogisk hållning och ett sätt att vara lärare på som handlar om att erfara en annan människa.

– En förutsättning för det erfarandet är att vara öppen, nyfiken och lyhörd i möten, vilket borgar för undervisning som en process snarare än en produkt. För kursdeltagarna handlar det om att lära sig ett hantverk och bli till som människa i en process, och följsamheten i den här processen är en del av lärares arbete. Det handlar inte bara om att ge kursdeltagarna vad de vill, utan också om att utmana deras föreställningar och perspektiv om både hantverket och om att vara människa.

− Avhandlingen visar också på kroppens betydelse i möten. Att vara i ett möte innebär att man har med sig alla sina erfarenheter, känslor, kroppsliga uttryck och stämningar i rummet.

Vad överraskade dig?

− Den här enormt starka tilltron till möten som en plats för lärande, och lärares envisa arbete att ständigt söka efter och möjliggöra dem. Mötena kan också förstås som ett ganska ensidigt pedagogiskt verktyg, om deltagare inte vill synliggöra sin livsvärld eller mötas. Då kan det bli ganska svårt att vara lärare.

Vem har nytta av dina resultat?

− Folkhögskollärare har nytta av dem eftersom avhandlingen synliggör något av deras yrkeskunnande, som inte har beskrivits tidigare. Men även politiker, om de ställer sig frågan vad vi ska med utbildning till. Forskare som är intresserade av relationell pedagogik och kroppens roll och betydelse i undervisningen kan också tycka att avhandlingen är intressant.

Åsa Lasson