Toposläran som verktyg för lärande och kunskap

Hur kan pedagoger i humaniora och samhällskunskap arbeta kritiskt och kvalificerat med många perspektiv samtidigt? Maria Wolrath Söderberg har i sin forskning funnit att toposläran kan erbjuda en öppning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är högskolelärare och retoriker specialiserad på dialogisk retorik och har jobbat med lärarutbildning. Mitt intresse för ämnet bottnar i en svårighet som jag förstått att många upplevt. Om man har en pluralistisk kunskapssyn där många perspektiv kan vara giltiga, som det är i många ämnen, hur hanterar man det i undervisningen så det inte blir kaotiskt? Vi som jobbar med humaniora och samhällsvetenskap måste hantera det.

– Det är få lärare som inte tycker det är viktigt att titta på frågor utifrån många perspektiv. Man vill att alla röster ska komma till tals, men det blir lätt staplade tyckanden utan kritisk skärpa. Jag tyckte mig se en lösning i toposläran, som är en viktig del av retoriken, och som utvecklades som en kognitiv verktygslåda för tänkande och argumentation i problematiska, föränderliga och mångfacetterade frågor. Den skulle kunna ge en öppning till problemet med perspektivbytarkonst och en pedagogik för att utveckla förmågan till perspektivbyte. En viktig inspirationskälla är också den antika antilogiken, som går ut på att prova perspektiven mot varandra.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt om toposläran kan ge oss något för att hantera problemet med många perspektiv.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– För det första en förståelse av lärande och kunskap som något som utvecklas i en förhandling mellan olika perspektiv. För det andra kan toposläran visa på möjliga sätt att arbeta i klassrummet med olika perspektiv utan att förlora skärpan.

Vad överraskade dig?

– Jag blev uppmärksam på vikten av friktion, att tankarna får mötas i friktion, och den tanke- och kunskapsutveckling som händer när det blir någon sorts motsättning. Det är inte ett självklart perspektiv i moderna teorier om lärande.

Vem har nytta av dina resultat?

– Högskolepedagoger, men teoriutvecklingen är av pedagogisk karaktär och relativt allmän på alla nivåer. Jag hoppas att avhandlingen ska lämna ett bidrag till allmänpedagogisk teori, som är intressant för pedagoger och lärarutbildare. Den är ett komplement till andra sätt att förstå lärande. Att se lärandets topiska och argumentativa dimensioner utesluter ju inte andra perspektiv på lärande.

Ger avhandlingen några tips om hur man kan lägga upp sin undervisning?

– Sista kapitlet är didaktiskt. Där skisserar jag kort några idéer om hur man kan göra i klassrummet med tankeexperiment för högskoleundervisning i pedagogik. Det kan överföras till andra nivåer också.

Gunilla Nordin