Svårt förena mentorskap med undervisning

Mentorsuppdraget tär på lärarnas planeringstid och stundom krockar de båda arbetsuppgifterna. Det visar Helena Wallström som med mentorskapet i fokus forskat om gymnasielärares arbete i en föränderlig gymnasieskola.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är gymnasielärare i matematik och samhällskunskap samt specialpedagog och har även arbetat som utbildningsledare. I samtliga roller har jag upplevt att mentorsuppdraget inte är helt enkelt att få till i vardagen. Den befintliga forskningen om mentorskap har fokuserat kring specialpedagogiska aspekter. Jag ville utforska ämnet utifrån lärares arbete.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om gymnasielärares arbete och om vad lärare och skolverksamheter försöker åstadkomma med mentorsarbete. Avhandlingen bygger på två fallstudier vid två olika gymnasieskolor som erbjuder de högskoleförberedande programmen. Jag har under drygt ett års tid följt 24 lärare såväl i som utanför klassrummen. Mer specifikt har jag undersökt vad de gör, när och hur de arbetar kring mentorskap och hur de förenar mentorsarbetet med andra arbetsuppgifter.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att mentorsarbetet förändrar hela arbetssituationen för lärarna och att arbetet är svårt att styra. Lärarnas undervisningsarbete styrs mestadels utifrån fasta tidsramar och strukturer kring lärarnas lektioner medan mentorskapet kräver flexibilitet och förmåga att möta elevernas behov här och nu.

– Det visar sig vara svårt för lärarna att erbjuda mentorseleverna flexibilitet, valfrihet och individualisering i en grupporienterad verksamhet som är beroende av att vara både attraktiv och kostnadseffektiv. I mentorskapet övervakar, kontrollerar, administrerar och säkerställer lärarna/mentorerna sina mentorselevers utbildningsgångar och studiesituationer. De genomför utvecklingssamtal, har kontakter med hemmet och förväntas dokumentera mentorseleverna. Lärarna är dessutom delaktiga i samordningen av särskilt stöd för de mentorselever som behöver det, vilket kan innebära en avsevärd ökad arbetsbelastning.

– Att i förväg planera in tid för detta arbete är i princip omöjligt, eftersom det bygger på att läraren är tillgänglig när mentorseleven behöver och efterfrågar stöd. När det blir aktuellt kan ingen i förväg veta. Konsekvensen blir därför att lärarna vid upprepade tillfällen tvingas välja. Antingen tummar de på tiden för undervisningsarbetet eller så försöker de avvisa de mentorselever som efterfrågar hjälp. Om flera mentorselever behöver hjälp får läraren svårt att hantera sin arbetssituation.

– Sammanfattningsvis visar avhandlingen att mentorskapet innebär nya typer av uppdrag som förändrar innehåll, arbetsdelning och tidsstrukturering av lärararbetet som helhet.

Vad överraskade dig?

– Att mentorsarbetet bidrog till att eleverna blev kategoriserade och delvis dokumenterade utanför undervisningssammanhangen på ett annorlunda sätt i jämförelse med i undervisningen. Arbetet handlade främst om att få eleverna att stanna kvar, trivas och fullfölja sina utbildningar inom den aktuella skolverksamheten.

Vem har nytta av dina resultat?

– I tidigare rapporter från bland andra Skolverket framställs gymnasielärare ibland sakna förmåga eller vara ointresserade av mentorsuppgiften. Min avhandling visar att det inte alls handlar om ointresse, utan att problemen i stället är andra. Resultaten är därför mest riktade till skolpolitiker och skolledare.

Susanne Sawander