Svårt att förverkliga en skola för alla

I teorin var såväl politiker, tjänstemän som lärare eniga om att skapa en skola för alla. Föräldrar visste att kommunens intention var en skola för alla. Men i praktiken är hundra procent inkludering inte lika lätt att genomföra. Det konstaterar Inga-Lill Matson som utforskat inkluderingsprocessen, och även tiden efter, i en kommun.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har under många år arbetat som specialpedagog i grundskolan och då främst med elever som haft en utvecklingsstörning. Dessa elever har varit mottagna i grundsärskolan men varit inkluderade i reguljära grundskoleklasser.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det är en fallstudie av en kommun som tog beslut om total inkludering av skolan – kort sagt, en skola för alla. Beslutet togs i mitten av 1990-talet och förutom studier av kommunens skolplan och övriga dokument, har jag intervjuat politiker, tjänstemän, om deras erfarenheter av den här processen. För att få reda på hur det sedermera fungerade i praktiken har jag flera år efter att beslutet genomfördes intervjuat lärare och föräldrar om deras erfarenheter och upplevelser av inkludering och en skola för alla.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Politiker och tjänstemän var alla eniga om att införa en skola för alla. Förvånande nog rådde också politisk konsensus kring detta när beslutet togs i mitten på 1990-talet. De som initialt väckte idén om total inkludering var lärarna själva. De ville bryta gränserna mellan sär- och grundskolan som tidigare bedrevs som separata klasser separat men i gemensamma lokaler. Politikerna hörsammade och inkluderingsprocessen kom därmed att drivas både av pedagogerna men också från politiskt håll.

– Om beslutsprocessen att införa en skola för alla gick smidigt blev det desto svårare när den nya organisationen och skolplanen väl hade förverkligats. De första åren präglades av viss turbulens, en del lärare var kritiska och valde också att lämna kommunen.

– Intervjuerna med lärare och föräldrar gjordes drygt tio år efter att beslutet togs. Jag funderade mycket på vilka föräldrar som skulle vilja svara på mina frågor och tänkte att de förmodligen är de som antingen är mycket nöjda eller väldigt missnöjda. Det visade sig stämma, mina resultat visar en exakt jämn fördelning av mycket nöjda, respektive mycket missnöjda föräldrar. De föräldrar som är mycket nöjda anser att inkluderingen har fungerat väl för deras barn och de anser att inkluderingen är det bästa alternativet. De senare pekar främst på att deras barn inte inkluderas till fullo utan delvis fått sin undervisning enskilt eller i smågrupper. Gemensamt för de missnöjda föräldrarna var att de önskade mer inkludering än skolan erbjöd. Även några lärare pekade på att skolan inte kunde leva upp till intentionen att vara en skola för alla. Många beskrev detta som ett dilemma, svårt att förhålla sig till.

– Min tolkning är att det inte handlar om resursbrist utan snarare om att barnen har vitt skilda behov – det är helt enkelt svårt att rent praktiskt och hela tiden få till en inkluderande undervisning. Lärarna har en nyckelroll för lyckad inkludering, resultaten visar att positiva attityder tillsammans med kompetens från lärarhåll är a och o för en lyckad inkludering.

– Slutligen vill jag lyfta den kamp som många föräldrar som har barn med utvecklingsstörning, tvingas föra. Alla föräldrar jag intervjuade berättade om hur de hela tiden måste vara alerta, pålästa och beredda att försvara sina barns rättigheter.

Vad överraskade dig?

– Att inte fler föräldrar var nöjda. Men också den kamp och ständiga oro som föräldrarna vittnade om. Deras berättelser berörde mig djupt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att politiker, tjänstemän, lärare och föräldrar kan ta del av studiens resultat och att resultaten kan bidra med kunskap om hur implementering av inkludering kan se ut i en kommun.

Susanne Sawander