Skriftspråket viktigt i historieämnet

I årskurs 9 ställs höga krav på elevers förmåga att skriva sammanhängande texter där de förklarar och diskuterar historiska händelser. Det konstaterar Susanne Staf i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som lärare och lärarutbildare och har erfarenhet av hur centralt skriftspråket är för elevers lärande. I min licentiatavhandling såg jag hur elever i årskurs 4 kämpade med att läsa och producera texter om medeltiden. Det väckte nyfikenhet på vilka historietexter elever förväntas kunna läsa och skriva i slutet av grundskolan. Eftersom ämnesproven för årskurs 9 nyligen införts och var omdebatterade valde jag att fortsätta avhandlingsarbetet med att analysera uppgifter och elevtexter från dem.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om de olika förväntningar på läsning och textproduktion som elever möter i historieämnet i årskurs 4 och 9.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att skriftspråket spelar en avgörande roll för elevers möjlighet att lyckas i historieämnet. Resultatet är väntat men viktigt att betona eftersom nuvarande kursplan är implicit när det gäller skriftspråkliga förväntningar. Avhandlingen synliggör att elever i årskurs 9 förväntas skriva sammanhängande texter där de förklarar eller diskuterar historiska händelser. Samtidigt visar tidigare studier att undervisning på högre stadier sällan innehåller ämnesspecifika literacykunskaper. Jag är medveten om att undervisningstiden i historia är väldigt begränsad i förhållande till syfte och centrala innehåll men om lärare inte förmår stötta ämnesskrivandet är risken stor att hemförhållanden och kulturellt kapital blir det som avgör elevernas resultat.

Vad överraskade dig?

– Hur förväntningarna på skrivande förändrades från årskurs 4 till 9. I årskurs 4 var skrivandet inriktat på att återberätta lärobokstexter med egna ord och bilder. Fem år senare förväntas eleverna producera skriftliga förklaringar och källkritiska svar som bygger på att de tillägnat sig ett diskursivt skrivande av det slag historiker använder. Den stora skillnaden beror till viss del på förändringar i grundskolans kursplaner, men det är ingen tvekan om att de elever som lyckas bäst på ämnesprovet är de som utan skrivinstruktioner förmår skriva längre sammanhängande texter i genrer som sällan syns i läroböckerna. Lite överraskande var också att läsning av längre ämnestexter spelade en så underordnad roll i de källkritiska uppgifterna samtidigt som förväntningarna på tolkning av bildkällor var höga.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare, blivande lärare, lärarutbildare och provkonstruktörer. Jag hoppas att min studie kan bidra till att vidga synen på ämnesspråket och till att blivande historielärare får mer kunskap om hur de kan arbeta med ämnestexter i undervisningen.

Annika Larsson Sjöberg

Foto: Göteborgs stad