Skolupplevelsen vände för elever med Aspergers
De elever som Kristina Hellberg följer i sin avhandling beskriver två vändpunkter under sin skoltid: den ena var när de fick sin diagnos, den andra var när de började på det individanpassade gymnasieprogram som ledde till att många av dem för allra första gången fick uppleva skolframgång.
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag är förskollärare i botten, men har också läst in en magisterutbildning i specialpedagogik och arbetat med barn med funktionshinder i flera år. Under slutet av 90-talet mötte jag många elever i min praktik som hade fått diagnosen Aspergers syndrom och blev intresserad av hur dessa elever upplevde skolans undervisning. Forskning inom specialpedagogik görs ofta utifrån lärare och andra aktörers perspektiv, men jag ville titta på eleverna och vad de upplevde i relation till sin skoltid och diagnos.
Vad handlar avhandlingen om?
– Den handlar om skolvardagen för elever med Aspergers syndrom på ett särskilt gymnasieprogram: hur har deras skolväg in på programmet set ut, vad säger de om sin tidigare skolgång, hur kommer det sig att de har valt det här programmet överhuvudtaget? Avhandlingen handlar om skolans hantering av de elever som inte klarar målen, vilket väcker frågan om hur en skola för alla ska se ut med när det gäller de elever som inte når ändra fram: hur arrangerar vi undervisningen för dem? Jag har tittat på en specifik grupp av elever med en särskild diagnos i avhandlingen, men jag aktualiserar samtidigt viktiga allmänna frågeställningar kring alla de elever som inte passar in i skolans förväntningar. Ett exempel är att jag problematiserar begreppet inkludering, som kan ses på olika sätt: i avhandlingen lyfter jag det ur ett elevperspektiv, både vad gäller skolans sätt att organisera undervisningen men även ifråga om didaktisk, rumslig och social inkludering.
– Avhandlingen tar också upp identitet och identitetsskapande hos de här eleverna, både i relation till deras diagnos men också i relation till det specifika program de går på, eftersom det är riktat till elever med just Aspergers syndrom. Att organisera skolundervisningen utifrån en neuropsykologisk diagnos är lite speciellt och jag ville därför se vad det fick för effekter för elevernas identitetsskapande.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Ett viktigt resultat är att diagnosen inte har någon större betydelse för det konkreta genomförandet av undervisningen, där man istället arbetar utifrån den enskilde elevens behov och förutsättningar. När de här eleverna berättar om sin tidigare skoltid beskriver de den som svår och problematisk, kantad av motgångar. Centralt för de här eleverna är att problemen har funnits väldigt tidigt i deras liv, men accelererat i takt med skolgången. Det finns dock vändpunkter i elevernas berättelser: en sådan är när de får sin diagnos, en annan sker i samband med att de får börja på det här särskilda gymnasieprogrammet. För många av eleverna är programmet en daglig verksamhet att gå till, något som de inte har haft på flera år, och det är dessutom en positiv lärmiljö där de får stöd av förstående lärare som i viss mån tonar ner problematiken kring deras diagnos. Anpassningen av undervisningen har fått lett till att eleverna själva upplever att de lyckas i skolan, och de beskriver också skoltiden i mycket mer positiva termer. Den här bilden är förstås inte entydig, givetvis finns det motstridiga bilder kring hur man ser på sig själv och programmet.
– När det sedan gäller upplevelsen av inkludering så visar avhandlingen att eleverna är mycket medvetna om att det här är en speciell satsning och att programmet, om än integrerat på gymnasieskolan, är särskiljd från den övriga verksamheten i viss mening. Man har till exempel mindre, specifika klassrum, eleverna lyfts fram med tydliga benämningar i skolkatalogen – de osynliggörs inte. Det är viktigt att nämna eftersom särskiljande åtgärder för elever med särskilda behov i skolan inte alltid är synliga.
– Utbildningen på det individuella programmet var teoretisk vilket var positivt eftersom det fanns en god teoretiskt kapacitet hos många av eleverna – och dessutom en drivkraft att studera vidare. Många var helt enkelt väldigt duktiga. Dessutom gavs eleverna även möjlighet att läsa ett nationellt program. Målet med studierna var att de skulle leda fram till en komplett gymnasieutbildning omfattande tre år. Det skiljer sig åt jämfört med studier inom ett individuellt program som vanligtvis omfattar ett år för att sedan läsa ett nationellt program.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Den oerhört starka drivkraften hos lärare som inte ville att de här eleverna skulle behöva uppleva ännu ett skolmisslyckande. Lärarna var mycket medvetna om elevernas bakgrund och den relation de hade till skolan och ville verkligen att de skulle lyckas. Jag förvånades också över att undervisningen var så individbaserad, jag hade nog trott att den skulle vara mer strukturerad utifrån diagnosen. Och trots denna anpassade skolvardag så krävdes det fler individuella anpassningar. En annan sak som förvånande mig var elevernas positiva berättelser om sin nuvarande skoltid och viljan att genomföra en gymnasieutbildning trots alla tidigare svårigheter.
Vem har nytta av dina resultat?
– Jag hoppas att skolan och skolans lärare kan ha nytta av resultaten, både när det gäller grund- och gymnasieskolan. Det vore även roligt om skolpolitiker (och andra politiker) tog till sig av resultaten, inte minst vad gäller inkludering och hur den kan ses utifrån olika perspektiv. Jag har ingått i forskarskolan för pedagogiskt arbete, där problemen som studeras ska ha sin utgångspunkt i praktiken, inte minst för att lärarutbildning och verksamma lärare ska kunna ha nytta av den forskning som produceras. Jag hoppas att avhandlingen, genom att belysa problematiken inifrån, ska kunna väcka frågor och funderingar i relation till hur blivande lärare ser på sin egen praktik.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Jag hoppas att de som tar till sig av avhandlingen funderar kring och problematiserar det här med inkludering och exkludering. En förhoppning är att verksamma lärare lyssnar och tar till sig av sina elevers berättelser, i synnerhet från de elever som går ett sidospår i skolan. Ur lärarperspektiv tror jag att man arbetar med massor av insatser och åtgärder som man tror är rätt när man upptäcker att en elev har problem i skolan, men om eleven själv inte upplever att han eller hon har fått rätt hjälp så måste man kunna ta till sig av det. Jag tror att det är viktigt att lärare som undervisar på gymnasieprogram som det i studien funderar på vad det är för identitet som man skapar för eleverna som väljer att gå programmet. I det här sammanhanget är du inte bara en elev på skolan utan du är också en elev med en särskild diagnos – och det tror jag vi behöver mer eftertanke kring.
Rektor i fokus
Skolportens konferens Rektor i fokus för dig som är rektor inom skolan. Delta på plats eller via webbkonferensen.
Stockholm 12-13 oktober
Webben 21-23 oktober
Undervisa i engelska med digitala verktyg
Kurs för dig som undervisar i engelska med digitala verktyg.
Köp den för 749 kr.
Kursintyg ingår.