Skolsköterskor undviker att prata om sexuella övergrepp

Skolsköterskor har svårt att prata med elever om sexuella övergrepp och undviker därför ämnet. Det visar Lisbet Engh som forskat om skolsköterskornas möjligheter att upptäcka och hjälpa barn som far illa.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har lång erfarenhet som skolsköterska, verksamhetschef inom elevhälsan och sedan år 2008 arbetar jag som länssamordnare för elevhälsans medicinska insatser i Värmland. Jag vet därmed att det finns brister i arbetet för utsatta barn och ville fördjupa mig i ämnet när jag fick möjlighet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det övergripande syftet med avhandlingen är att belysa skolsköterskornas roll och möjlighet att upptäcka och hjälpa barn som far illa. Avhandlingen bygger på flera delar, den första på material från fokusgrupper där 23 skolsköterskor diskuterat om hur de arbetar för att upptäcka barn som far illa, vilka frågor de ställer och vilka yttre förutsättningar de har som skolsköterskor. Nästan ingen i fokusgrupperna lyfte sexuella övergrepp och därför bestämde jag mig att göra en fördjupad artikel om just svårigheten för skolsköterskor att ta upp ämnet.

– Därutöver har jag utifrån data från elevhälsodatabasen ELSA jämfört familjehemsplacerade elever i årskurs 4, 7 samt årskurs 1 i gymnasiet med icke familjehemsplacerade elever i samma årskurser om deras upplevda psykiska hälsa, anknytning till skolan och om de är nöjda med sina skolinsatser.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att skolsköterskor ser det som oerhört angeläget att kunna ge hjälp och stöd till de elever som behöver. För att kunna göra det krävs tillitsfulla relationer. Inte bara mellan skolsköterska och elever, utan även med föräldrar och övrig skolpersonal. Men också till skolans organisation och samhällets övriga funktioner. Om skolsköterskan upplever brister i stödet från andra samhällsinstanser som ska hjälpa eleverna, finns risk att som skolsjuksköterska hamna i etiska eller juridiska dilemman innan anmälan till socialtjänsten görs. Resultaten visar dock att vid uppenbar misstanke om att ett barn far illa så tvekar aldrig skolsköterskan att anmäla. Likafullt visar resultaten att det finns stort utrymme att utveckla samverka mellan skola och socialtjänst.

– Att skolsköterskorna inte specifikt lyfter sexuella övergrepp i sina elevsamtal gjorde mig fundersam. Studien visar att många skolsköterskor tycker att det är svårt att prata om ämnet som ofta lindas in luddigheter, sexuella övergrepp kan kallas ”det där”. Här syns stora brister, både vad gäller kunskap om hur man pratar med barn om sexuella övergrepp men också hur utsatta barn kan reagera.

– Vidare visar min avhandling att familjehemsplacerade flickor mår betydligt sämre psykiskt jämfört med jämnåriga flickor som bor hemma. Förvånande nog syns just ingen större skillnad i psykiskt mående mellan pojkarna. Däremot visar resultaten att elever, oavsett boendeform, som har god skolanknytning i större utsträckning också är nöjda med sina skolinsatser. Minst nöjda är familjehemsplacerade barn som har en låg grad skolanknytning. Skolanknytning handlar och relationer till lärare och skolkamrater, delaktighet, trivsel, trygghet och stöd i skolan.

Vad överraskade dig?

– Mest att skolsköterskorna i så låg utsträckning lyfte sexuella övergrepp. Vidare att så få elever som är familjehemsplacerade har diagnostiserad dyslexi, men hög andel olika slags neuropsykiatriska diagnoser. Min slutsats är att de här eleverna är underutredda vad gäller läs- och skrivsvårigheter.

– Jag överraskades också av att det inte var någon skillnad i psykisk ohälsa mellan familjehemsplacerade pojkar och pojkar som bor hemma. Jag tror att familjehemsplacerade pojkars psykiska ohälsa yttrar sig på andra sätt som elevundersökningarna inte lyckas fånga. Jag ska forska vidare i den här frågan, det är viktigt att fånga upp pojkars psykiska ohälsa.

Vem har nytta av dina resultat?

– Skolhuvudmän, politiker, chefer och rektorer som ytterst ansvarar för elevhälsan, för vi måste bli bättre på att hjälpa utsatta barn. Men givetvis också skolsköterskor och övrig personal inom elevhälsan, jag tror att många kan känna igen sig.

Susanne Sawander