Många unga skadar sig själva

Publicerad:2012-10-31

Uppdaterad:2012-11-07

Skribent:Robert Gres

Mer än var tredje person i åldern 13-15 år har någon gång skadat sig själv, visar en ny avhandling. Ökad kunskap bland lärare och annan skolpersonal om självskadebeteenden bland ungdomar är viktigt, menar psykologen Jonas Bjärehed som forskat i ämnet. Att ungdomar skär, bränner eller slår sig själva är ett relativt nytt fenomen som har blivit alltmer utbrett. För de allra flesta handlar beteendet om att lindra ångest eller signalera att man inte mår bra. – Att man skär sig handlar nästan aldrig om ett självmordsförsök, utan är ett uttryck för att man mår dåligt, säger Jonas Bjärehed, som tror att den stora ökningen till stor del beror på mediaexponeringen i filmer, böcker och på tv. Jonas Bjärehed har studerat självskadebeteenden bland ungdomar under flera år tillsammans med en forskargrupp på Lunds universitet, och disputerade nyligen med doktorsavhandlingen ”Självskadebeteende bland ungdomar: resultat från tvärsnitts- och longituinella studier i svenska skolor”. I studien fick över 1 000 högstadieungdomar svara på ett frågeformulär vid två olika tillfällen med ett års mellanrum. Omkring 40 procent svarade vid bägge tillfällena att de någon gång skadat sig själva. Det finns en stor spridning inom gruppen, understryker Jonas Bjärehed. En majoritet av de självskadande ungdomarna upprepar inte beteendet, och har inte symptom som visar på psykisk ohälsa. En teori är att de har experimenterat med att skada sig, utan att upprepa beteendet. – Men man hittar en ganska liten grupp, två procent av flickorna och en procent av pojkarna, som säger att de skadar sig väldigt mycket och på olika sätt, och de mår inte bra, säger Jonas Bjärehed. Det är viktigt att föra upp och prata om problemet med att många unga mår dåligt på olika sätt, just för att problemet är ganska utbrett. Där skulle skolan kunna vara en arena och möta ungdomar, menar Jonas Bjärehed. – Det är bra om man i skolan på ett avdramatiserat sätt kan närma sig och prata med elever som skadar sig, och inte vara rädd för att fråga om de här sakerna. Många blir lite chockade och rädda och då kanske de undviker ämnet, men min erfarenhet är att många ungdomar uppfattar det som konstigt.

Hur kom det sig att du blev intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som psykolog inom vuxenpsykiatrisk vård, och där fanns det patienter som skadade sig. När det sen verkade bli vanligare bland unga ville jag förstå varför. Mycket av de erfarenheter vi har kring självskadebeteende är hämtade från den vuxenpyskiatriska världen och det blir fort tydligt hur begränsad tillämpning det blir.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ett av de viktigaste resultaten är insikten av att det här beteendet är relativt vanligt bland ungdomar i allmänhet, och därför måste vi veta mer för att förstå vilken hjälp och vilka insatser de behöver. Självskadebeteende är ett tecken på att personen mår dåligt, och då måste vi ta reda på varför. Det är där fokus borde ligga.

Vad överraskade dig?

– Den höga förekomsten av självskadebeteende i gruppen. Och att resultaten var så pass lika för pojkar och flickor. Jag blev också överraskad av att ungdomar verkar uppskatta möjligheten att prata med sin situationen med en vuxen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Är man intresserad av de här frågorna kan man läsa avhandlingen för att lära sig mer. Jag tycker att det här är viktigt eftersom det bidrar med ny kunskap för de som arbetar med ungdomar, skolpersonal och vårdpersonal. Moa Duvarci Engman