Särskolan ur ett inifrånperspektiv

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som lärare i särskolan under många år, och det är där jag har uppmärksammat de frågor jag har forskat vidare om.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen handlar om delaktighetens villkor för personer med utvecklingsstörning, och deras människosyn, kunskapssyn och samhällssyn.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Den första delen av min avhandling handlar om delaktighetens villkor i dåtid för personer med utvecklingsstörning. Förr i tiden var det inifrånperspektivets tystnad som gällde. Utvecklingsstörda fick inte komma till tals. De har utifrån rådande synsätt kallats idioter, bildbara, obildbara sinnesslöa, och efterblivna. Först på 70-talet började forskare lyssna till enstaka röster. Jag har intervjuat två personer, Elin och Blomman, som har fått hela sin utbildning i särskolan. Frågan om människosyn, som är en av de frågor jag tittat på i avhandlingen, är högst aktuell: idag erbjuds alla blivande mödrar fosterdiagnostik, vilket sänder tydliga signaler till både personer med utvecklingsstörning och föräldrar. Blomman säger angående människosyn att ”En del är utvecklingsstörda och en del inte… ja, så är det alltid. Det hänger ihop med livet”. Mina resultat pekar på att personer med utvecklingsstörning kan leva ett bra liv och känna sig ganska tillfreds med tillvaron, men de kan även uppfatta livet som svårt och efterfrågar mer livskunskap – hur man klarar av att leva ett liv som är svårt att leva. Min forskning visar, i likhet med annan forskning, att det sociala sammanhanget och andra människors stöd är betydelsefullt för personer med utvecklingsstörning. Det är viktigt att stödet är efterfrågat – att det inte är ett oreflekterat, överräckt stöd. Angående kunskapssynen kunde jag se att Elin och Blomman omsätter kunskap och har utvecklat en lust att lära som visar att de är fullt upptagna med ett livslångt lärande. Skoltiden har för personerna i studien inneburit meningsfull utbildning, god social samvaro och trivsel, traditionell ämneskunskap samt utmaningar. Elin har lärt sig att hon har svårt med klockan men visar samtidigt ett föredömligt kunnande när det handlar om att hantera tid. Hon kom alltid i tid till våra möten och var helt närvarande och koncentrerad i mötet. Personerna i min studie ser sig själva som individer som deltar i samhället, men deras samhällssyn präglas av erfarenheter av att ha blivit marginaliserade och utsatta för omgivningens ”lagom-för-funktionshindrade”-tänkande. Eftersom jag endast har intervjuat två personer kan jag inte generalisera rent statistiskt, men jag kan klart och tydligt säga att så här kan det se ut. De här uppfattningarna förekommer och kommer tydligt till uttryck.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, jag hade förväntat mig att få ta del av intressanta berättelser, men inte att få så innehållsrika och genomreflekterade svar som jag fick – och då har jag ändå min bakgrund i särskolan. När jag skrev min uppsats på D-nivå trodde jag att jag kunde allt om särskolelever, men jag insåg snart att jag har mycket kvar att lära – det är personligen den största lärdomen. Jag har också insett att möten med marginaliserade människor är viktiga och lärorika och jag uppmanar till mer kommunikation med dem.

Vem har nytta av dina resultat?

– Personer med utvecklingsstörning och deras familjer, lärarutbildningen, särskolan. Men även skolpolitiker på alla nivåer. Lärare i grundskola och gymnasium kan få sig en och annan tankeställare. Jag pläderar för fler mötesplatser mellan grundskolan och särskolan och mellan gymnasiet och gymnasiesärskolan, och fler kontaktytor i övriga samhället mellan personer med utvecklingsstörning och de utan – jag är övertygad om att vi har mycket att hämta från varandra. När jag talar om möten mellan utvecklingsstörda och icke utvecklingsstörda så är jag väl medveten om att gränsen inte är tydlig – och inte bör vara det – då förenklar vi vår verklighet.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att samverkan över skolformerna ökar. Om man med förväntan och nyfikenhet kan vända sig över skolformsgränsen och lyssna, så har man mycket att hämta. Men där har vi ett tungt historiskt arv att dras med, eftersom det varit nästintill vattentäta skott mellan särskolan och den vanliga skolan. Gruppen har blivit mindre viktig i samhället idag och jag ser en fara i att bara fokusera på individen, eftersom gruppen och det sociala sammanhanget kan vara väldigt betydelsefullt för personer med utvecklingsstörning. Jag anser att man borde personalisera snarare än individualisera undervisningen.

Åsa Larsson