Samverkan leder till fördjupad förståelse

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har varit intresserad av skolutveckling länge eftersom jag tidigare jobbat med organisationsutveckling och utbildningsfrågor. Jag kom aldrig själv på tanken att ta kontakt med forskare i mitt arbete, däremot har jag senare träffat lärare och skolledare som varit otroligt entusiastiska över att ha jobbat tillsammans med forskare. De tyckte att de hade utvecklats som människor och det lät ju väldigt stort. Dessutom fanns på 1990-talet en stark retorik som förespråkade att lärare skulle samverka med forskningen och lärarutbildningen skulle forskningsanknytas. Den slutliga knuffen kom när jag läste en bok av Ester Hermansson, som utbildade sig till lärarinna på tjugotalet och som jobbade hela sitt liv tillsammans med forskare. Lärare under 20-30-talet svarade själva för utvecklingen av skolan och de satsade sin fritid och energi på detta. Jag började fundera på om det fortfarande finns eldsjälar kvar.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det handlar om samverkan mellan forskare och pedagoger i skolutveckling, om hur forskare i samverkan kan bidra till att utveckla pedagogers kompetens.
Den handlar också om att själva formen för samverkan har betydelse. Jag har studerat fyra olika former för samverkan: kurser i aktionsforskning/aktionslärande, en lärakademi, forskningscirklar och ett forskande partnerskap, där forskare tillsammans med pedagogerna sökte svar på en gemensam fråga. Det var alltså olika grader av samverkan, hur mycket forskaren var involverad i själva skolutvecklingsarbetet. I kurserna var det till exempel lärarna själva som bedrev skolutvecklingsarbetet med stöd av forskarna.Jag har också försökt sammanfatta förutsättningar och hinder för samverkan, och vilka frågor man behöver tänka över innan man startar en samverkan.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag har försökt göra en allsidig belysning av samverkan mellan forskare och pedagoger och vilken typ av bidrag forskare kan ge när det gäller pedagogers utvecklingskompetens. Oavsett formen för samverkan så har forskarna skapat arenor för reflektion och samtal. De hjälper till att höja tänkandet och reflekterandet till mer abstrakta nivåer. De ställer frågor, tvingar deltagarna att dokumentera sina tankar och argument och får dem att lyfta sig ett snäpp högre. Resultatet blir en fördjupad förståelse. Att ägna tid åt problemformuleringar är viktigt, så att man undersöker rätt problem. Många pedagoger uttrycker att det varit mycket svårare att formulera problem än vad de trott. Här har ju forskarna sin träning, problemformuleringar är ju en del av den vetenskapliga träningen. Men forskaren är inte den ende som bidragit till samverkan, även kollegor som är intresserade av utvecklingsarbete är viktiga för pedagogerna. En aha-upptäckt var att pedagoger inte är en homogen grupp utan det finns en grupp som står mycket nära forskarna. Deras kompetens var lik forskarnas, men på lite lägre nivå. De läste kurser på högskolan, höll ibland på med en magisterexamen och var oerhört intresserade av utvecklingsarbetet. De var entusiastiska, drev på arbetet och höll ihop gruppen och fungerade som brobyggare till kollegorna, och kunde förklara för dem vad forskaren menade. Dem kallar jag skvadrar. Skvadern är egentligen ett fantasidjur, hopsatt av en tjäder och en hare, som har både vingar och ben och lite så kan man se de här pedagogerna också. De kan se saker lite från ovan, men samtidigt är de förankrade i skolans vardag, som de inte vill lämna. Skolorna behöver ta tillvara på de här skvadrarna på ett annat sätt än man kanske gör idag.
Jag har också ingående belyst forskarens roll som handledare, en roll man tagit på sig i alla formerna och den är väldigt likartad oavsett form för samverkan

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag hade trott att jag skulle få stora olikheter mellan formerna för samverkan, men de var väldigt lika i fråga om vilken kompetens samverkan verkade leda till. Och skvadrarna som dök upp var jag inte beredd på. Jag hade själv inte noterat att den här typen av pedagoger var så betydelsefulla. Jag blev också förvånad över att det var så viktigt att presentera sina tankar för andra. Att tvingas sätta ord på vad man har gjort och tänka ytterligare ett steg eftersom folk ställer frågor som leder till fördjupad förståelse.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare och skolledare som ska inleda en samverkan när det gäller utvecklingsarbete, men också politiker, tjänstemän på förvaltningar och fackliga företrädare kan ha nytta av dem. Det jag tar upp om handledarrollen kan lärare och lärarutbildare ha nytta av. Dessa hamnar ju i samma roll till elever respektive studenter som forskare gör i förhållande till lärare. Mina resultat är inte specifika för skolområdet, man skulle förmodligen kunna tillämpa dem på andra områden också, där forskare möter praktiker.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att de leder till en ökad medvetenhet när det gäller skolutvecklingsarbete och när man inleder samverkan med externa aktörer. Men också till att det blir mer realistiska förväntningar på forskarna och vad de kan bidra med. Jag hoppas också kunna bidra till att avdramatisera bilden av forskare och forskning. Många lärare berättade att de i början hade haft en otrolig respekt för forskarna och det finns en märklig bild av forskare som världsfrånvända och i behov att lära sig om verkligheten.