Otydligt när lärarstudenter bedöms under VFU

Den process som sker när lärarstudenters yrkeskunnande ska bedömas under verksamhetsförlagd utbildning, VFU, är otydlig och det är svårt att se om studenterna lever upp till målen. Det visar Kristina Henrikssons avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är utbildad beteendevetare och lärare och har alltid funderat över hur vi människor värderar och bedömer varandra i olika sammanhang. I utbildningssammanhang har jag länge funderat över den ideologi som finns, som bygger på att prestationer och skicklighet är det som avgör människors positioner och möjligheter i samhället och hur rådande bedömningssystem fungerar för detta. När jag började arbeta på lärarutbildningen och själv gjorde besök hos lärarstudenter under deras verksamhetsförlagda utbildning, VFU, skapades ett intresse för hur detta besök fungerar för att bedöma utifrån de krav som idag ställs på lärares skicklighet.

– Det är ofta bedömningsfrågor blir normativa och debatteras och beskrivs utifrån hur lärare bör göra sina bedömningar, i syfte att både kontrollera att studenter når nationella fastställda krav och samtidigt stödja en pågående läroprocess. Politiska röster menar till exempel att för få lärarstudenter underkänns under VFU och ställer därför ökade krav på att säkerställa att inga blivande lärare genomför sin utbildning utan att nå målen för en lärarexamen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur lärarstudenters yrkeskunnande bedöms under deras VFU och hur rådande bedömningssystem fungerar i det sammanhanget. Jag har valt att studera skolbesök med fokus på det efterföljande samtalet mellan lärarutbildaren från lärarutbildningen, lärarstudenten och handledaren, när lärarstudenten utbildas på en skola. Syftet med avhandlingen är att synliggöra lärares bedömningsprocess i samtalsform för att förstå bedömningens funktion under VFU.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det viktigaste resultatet är att den bedömningsprocess som sker under samtalet blir mer eller mindre otydlig och osynlig. Det kontrollerande syftet med bedömningen blir underordnat samtidigt som det formativa syftet försvagas.

– Mina resultat visar att det beror mycket på att samtalet ställer krav på att lärarna i samförstånd visar hänsyn till varandra och att de även tillsammans visar hänsyn och omsorg om lärarstudenten. Dessa krav medför att frågor som ställs under samtalen lätt skapar en osäkerhet. Studenten vet inte riktigt vad det är som gäller och det blir svårt att få information om hur väl studenten har utvecklat sina förmågor och färdigheter.

– Det blir även svårt att explicit beskriva gjorda bedömningar utifrån uppsatta mål, eftersom det kan finnas risk för att lärarna bedömer olika och eftersom det påverkas av hur lärarstudenten upplever situationen. Min slutsats är att samtalet under skolbesöket inte är en garanti för att kunna urskilja grader av kvalitativa skillnader i lärarstudenters yrkeskunnande. Vilket gör det svårt att få vetskap om och hur väl yrkeskunnandet når uppsatta mål.

Vad överraskade dig?

– Jag hade inte väntat mig att det skulle vara så tydligt att lärarna är så pass beroende av hur samtalsdeltagarna förstår den situationen de befinner sig i. Är det en examination eller vad är det för typ av samtal? Det blir tydligt att hur den besökande läraren gör sina bedömningar och hur hon eller han använder dem avgörs mycket av behovet av konsensus under samtalet. Jag blev också överraskad av att det är så pass svårt att explicit använda bedömningskriterierna under samtalet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att min avhandling kan bidra till en nyanserad debatt om lärarutbildningens VFU och att de argument som används kan byggas på vetenskaplig grund snarare än politiska inspel. Min förhoppning är att lärarutbildare inom lärarutbildningen och övningsskolor tillsammans kan utveckla olika sätt att göra bedömningar under VFU. Jag tror också att mitt resultat kan bidra till andra professionsutbildningar och deras VFU.

Åsa Lasson