Olika möjligheter för förskolebarn att utforska naturvetenskap

Jämställdhet borde ses som en naturvetenskapsdidaktisk fråga i förskolan. Det menar Anna Günther-Hanssen som forskat om naturvetenskap och genus i förskolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har tidigare arbetat som förskollärare och funderade redan då över lärmiljöers inverkan på barns möjligheter att utforska och agera. Jag har också alltid varit intresserad av jämställdhets- och genusfrågor och upplevde att arbetet med detta sällan kopplas ihop med lärandeuppdraget utan oftare förknippas med sociala relationer. Att min forskning kom att riktas mot naturvetenskap var delvis för att området genus och naturvetenskap i förskolan är relativt outforskat.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur förskolebarns naturvetenskapliga utforskande pågår samtidigt med könande processer. Både utforskande och könande ses i studien som göranden. Kön är alltså inte något fast utan något som konstant skapas, återskapas och omskapas på olika sätt i olika situationer.

– Avhandlingen bygger på en fältstudie i en förskola med 25 femåringar och tre pedagoger. Genom videofilmer och anteckningar har jag följt deras vardag. Jag försökte att vara så öppen som möjligt, bland annat genom att spendera tid på platser som man i första hand inte förknippar med naturvetenskap, exempelvis ett ritbord. Fokus under fältstudien var barnens samspel – eller samhandlande – med förskolans miljöer och material, ute och inne. Anledningen till att jag valde detta fokus är att det redan finns en del forskning om pedagogers roll i ämnet. Som teoretiskt verktyg har jag använt mig av Karen Barads teori, agentisk realism.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att barnens möjligheter till naturvetenskapligt utforskande i vardagen hänger samman med om och hur de får möjlighet att vara på platser och använda olika material. I en gunga får barnen erfara fart och acceleration i hela kroppen. Att stå bredvid gungan ger givetvis inte samma erfarenhet. Resultaten visar att flickorna stundtals fick kämpa mer för att få plats och därmed tillgång till vissa naturvetenskapliga utforskanden.

– Resultaten visar även hur barn kan vara engagerade i naturvetenskap på platser man först kanske inte väntar sig, som vid ett ritbord där många flickor ofta samlades. Vid en första anblick var flickornas relationsskapande det mest uppenbara, de berömde varandra och gav varandra teckningar. Något de ofta ritade var dock regnbågar, vilket ju är ett optiskt fenomen.

– Avhandlingen belyser också hur könsnormer medskapar när barnen leker i en naturlig miljö utomhus. En tydlig bild av det är när ett antal pojkar enkelt klättrar upp och hoppar ner från en stor sten medan ett antal flickor står nedanför stenen och ber om hjälp. Här får pojkarna tillgång till att leka och undersöka både friktion och tyngdkraft. Det fanns egentligen inget som talade för att flickorna rent fysiskt inte skulle klara av att klättra upp. Utifrån min analys handlade det snarare om en begränsande självbild som över tid satt sig i kroppen. En av flickorna kämpade på och kom slutligen upp på stenen, hoppade ned och fick därmed också känna tyngdkraft på andra sätt än hon gjort från marken. Hon fortsatte att utmana sig själv och blev väldigt glad då hon vågade hoppa. Trots detta fortsatte ändå stereotypa könsnormer att medskapa situationen. Efter ett av flickans hopp kommenterade en av pojkarna: ”Flytta på dig, vi gör coola grejer här”. En slutsats från studien är att jämställdhet borde ses som en naturvetenskapsdidaktisk fråga samt att inga miljöer kan ses som jämställda eller neutrala – inte ens naturen.

Vad överraskade dig?

– Hur starkt naturvetenskapliga fenomen kan ”sätta sig i kroppen”. Då jag tittade på videoklipp från förskolan när barnen gungande erfor även jag rent kroppsligt hur det känns att gunga, trots att jag satt stilla på en stol.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som på något sätt arbetar i eller med förskola. Även lärare i skolan som är intresserade av hur miljöer medskapar elevers möjligheter till lärande och/eller som vill få med eleverna mer kroppsligt då de arbetar med naturvetenskapliga fenomen.

Susanne Sawander