Ojämlik bedömning av andraspråksinlärare på flerspråkiga skolor

Bedömningen på flerspråkiga skolor är inte jämlik eftersom elever får olika tillgång till språket, konstaterar Helena Reierstam i sin avhandling. Hon menar att lärare behöver få bättre förutsättningar för bedömning av andraspråksinlärare.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Det växte fram utifrån min bakgrund och mina erfarenheter, jag är språklärare i grunden och har jobbat mycket med ämnesintegrering för att göra språkanvändningen mer relevant. Under senare år har jag också arbetat på Skolverket med nationella prov. När jag själv arbetade som språklärare brottades jag med bedömningsfrågor och hur jag skulle bedöma på det mest relevanta sättet. Men det handlade också om en gränsdragning mellan vad som är språk och vad som är innehåll. Det kändes angeläget att genomföra de här studierna eftersom det saknas forskning på området, internationellt kallas det till och med för en ”blind spot”.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om lärares syn på och erfarenheter av bedömning bland andraspråksinlärare i flerspråkiga skolor. Avhandlingen består av två delstudier, i den första delstudien deltog engelskspråkiga skolor där man har engelska som undervisningsspråk i ämnena på gymnasiet. I den studien intervjuade jag tolv lärare och i den andra delstudien hade jag i stället fokus på skolor med många nyanlända elever, i den studien intervjuade jag 13 lärare efter att ha genomfört en enkät som omfattade 196 deltagare i 62 kommuner, det vill säga 20 procent av Sveriges kommuner. I båda studierna ringade jag in ämneslärare i natur- och samhällsvetenskapliga ämnen, flera lärare i den andra studien hade en dubbel behörighet med svenska som andraspråk.

– Jag talar om ”flerspråkiga skolor” och det är för att det i båda de här sammanhangen, med engelskspråkig undervisning och mottagande av nyanlända, blir en ämnesintegrering där man undervisar eleverna i ämnena på ett för dem främmande språk, även om det är väldigt olika utgångspunkt beroende på elevernas tidigare kunskaper i språket. Jag var intresserad av att undersöka hur lärare gör för att det ska bli rättvisande och för att kunna bedöma rättvist.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ett av de viktigaste resultaten är att jag bekräftar att lärare säger, indirekt eller direkt, att språket riskerar att komma i vägen för ämneskunnandet. Trots detta så skiljer det sig i förhållningssätt mellan olika skolformer, det skiljer sig också mellan skolor och mellan lärare beroende på lärares ämnestillhörighet och ämnesbakgrund och individuell syn på det här och förutsättningar på skolan. Det skapar naturligtvis inte jämförbarhet för elever.

– Mina resultat visar också att det finns en osäkerhet hos lärare för vilken språkpolicy som gäller. Har elever rätt att bli bedömda på ett annat språk än svenska när det gäller nyanlända, eller måste de bli bedömda på engelska när det är engelskspråkig undervisning? Vad händer om de tillåter svenska när undervisningen har varit på engelska? Då har ju elever inte fått med sig ämnesspråket på svenska – det finns en stor osäkerhet här. Det talas också mycket om transspråkande, att man får växla språk och använda sina samlade språkliga repertoarer, men det som jag har saknat under många år är frågan hur man gör vid bedömning. Det finns många frågor kring det som behöver lyftas.

Vad överraskade dig?

– På en organisatorisk nivå kan jag säga att jag redan i den första studien hade en förväntan om att skolor med en uttalad engelskspråkig eller internationell profil skulle ha mer organiserat samarbete mellan ämneslärare och språklärare, vilket de inte visade sig ha. Det var överraskande för mig. När det gäller bedömning kan jag generellt säga att det som överraskade var att ämneslärare i båda studierna inte anser sig ha rätt att korrigera språket så mycket, trots att de ser att språket kommer inverka på bedömningen. I den första studien hänvisade lärare till att de inte själva har engelska som sitt modersmål, i den andra studien verkade det handla mer om ett fokus på att de nyanlända kan visa ämneskunnande på något sätt. Ett flertal lärare hävdade att de inte bedömer språket utan bara innehåll. Det som kanske inte är så överraskande men som slog igenom i enkätsvaren framför allt, var att det skiljde sig så pass mycket åt i lärares förhållningssätt i ämnesundervisningen beroende på om de hade en dubbel behörighet i ett ämne och ett språk eller inte.

– Det visade sig också att skriftlig bedömning väger tyngst, men att man använder muntlig bedömning som en anpassning när det inte går med skriftlig bedömning. Det som slog mig var att man inte ser muntliga bedömningssituationer som ett likvärdigt alternativ, bland annat för att det är förenat med osäkerhet kring vad eleven kan själv och vad som är ett resultat av stöttning från läraren. Här ser jag också ett behov av att vi jobbar vidare med hur man kan stärka lärare i hur man förhåller sig till det här både i att undervisa muntlig och skriftlig språkfärdighet men också hur man använder det vid bedömning. En annan kort intressant reflektion apropå bedömning var att när lärarna blir tillfrågade om vilken typ av språkligt register som var enklast för eleverna, vardagsspråk eller ämnesspråk, så svarar de flesta att vardagsspråk är enklast för eleverna. Jag märkte att lärarna gör en distinktion mellan vardagsspråk och vardagsbegrepp, där det senare i själva verket utgör ett hinder för elever, särskilt i de naturvetenskapliga ämnena. Det är svårt om inte elever vet vad gungbräda är för något exempelvis när de ska förklara krafter i rörelse.

Vem har nytta av dina resultat?

– Primärt myndigheter som är ansvariga för att utforma språkpolicy. Det saknas helt språkpolicy för engelskspråkig undervisning på gymnasienivå, där får lärarna i princip göra som de vill, det är inte beskrivet. Men på grundskolenivå har man en skolförordning som beskriver att max 50 procent får vara på engelska. Myndigheter som har övergripande ansvar kan också behöva se över det här med transspråkande för nyanlända, vilka konsekvenser det får och hur gör man vid bedömning.

– Huvudmän och rektorer har också nytta av resultaten, för att kunna ge lärare bästa möjliga förutsättningar för samarbete. Även de som är ansvariga för lärarutbildning, universitet och lärosäten men också fortbildningsanordnare kan ha nytta av resultaten för att kunna utveckla språklärarbiten hos ämneslärare, så att det blir en naturlig del att ta hand om språket i sina ämnen och lyfta flera viktiga frågor som handlar om goda bedömningsstrategier bland språkinlärare.

Åsa Lasson