Neurofeedback kan öka inlärningsförmågan hos unga med adhd

Att få återkoppling på vad som händer i hjärnan i realtid, neurofeedback, kan dämpa symptomen och öka inlärningsförmågan hos unga med adhd. Det visar John Hasslingers avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag hamnade i det här forskningsprojektet av en tillfällighet, men frågan är viktig eftersom adhd är en av de vanligaste neuropsykiatriska diagnoserna för barn och unga idag. Även om det finns medicinsk behandling som ger ganska bra effekt på symptomen, så är det långt ifrån alla som får en fullskalig kompensering för sina svårigheter. Därför finns det ett behov av att hitta alternativ.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen handlar om effekten av neurofeedback hos barn och unga med adhd. Neurofeedback-behandling är intressant av flera aspekter. Det finns en hel del forskning kring det och flera studier som pekar på positiva effekter för just adhd. Neurofeedback handlar om att få återkoppling på vad som händer i hjärnan, vilket sker via EEG, så det är den elektriska aktiviteten från hjärnan som man mäter. Vi har undersökt två olika metoder för neurofeedback, en som kallas Slow cortial potential, som handlar om att individen ska lära sig att reglera en viss hjärnsignal som är kopplad till hjärnans arousalnivå. Där handlar det om att man ska lära sig att reglera sin alerthet. Den andra metoden kallas Live z-score-träning, där man mäter betydligt fler olika hjärnsignaler, som till exempel styrkan på olika hjärnvågor. Alla dessa signaler jämförs sedan mot en normativ databas, och tanken är att man ska ”normalisera” sin hjärnaktivitet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Deltagarna var mellan 9 och 17 år och vi genomförde studien väldigt intensivt, med en timmes träning om dagen i fem veckor, för att se om man kunde öka inlärningsförmågan ytterligare genom att göra det så intensivt. Men resultaten pekar på att så inte är fallet. För många deltagare blev det för mycket, vilket innebär att motivationen sjunker. Men för vissa fungerade det jättebra. När man tittar på gruppnivå så hittar vi endast få signifikanta förbättringar, framförallt inte sådana som var bestående vid uppföljningen, men tittar man på enskilda individer så är det flera som gjorde väldigt stora förbättringar. Resultaten pekar således på att neurofeedback skulle kunna vara en bra metod för vissa. De markörer som antyder att det kan ge god effekt handlar om motivation och probleminsikt, att man vet att man har svårigheter som man vill jobba med, vilket också hänger nära ihop med motivation. Så det gäller framförallt deltagare som är lite äldre.

– En av neurofeedback-metoderna som vi undersökte handlar mycket om att lära sig en färdighet, hur man reglerar och lär sig att skifta mellan olika tillstånd. Vi skulle behöva arbeta vidare med att hitta hur vi kan lära ut metoden på ett bättre sätt än vi gjorde i studien. Det handlade mycket om trial-and-error, vilket lägger ett stort ansvar på individen. Det är viktigt att hitta bra sätt på hur man tillämpar färdigheten i olika situationer, där regleringen skulle vara gynnsam. Exempelvis när man läser en text i skolan och behöver bibehålla koncentrationen eller omvänt, för att kunna varva ner och hamna i viloläge när man ska sova. Slutsatsen är att man inte bara kan leverera neurofeedback på ett sätt till alla, och så sköter mjukvaran allt. Det är lite mer komplicerat än så, för att man ska kunna dra full nytta av det.

Vad överraskade dig?

– En grupp i studien fick arbetsminnesträning, och det fanns flera positiva effekter för den gruppen än vad jag hade förväntat mig.

Vem har nytta av dina resultat?

– För mest nytta krävs det uppföljning, helst inom BUP, annars riskerar resultaten att bli lite meningslösa. Det handlar framför allt om att bibehålla kompetensen om neurofeedback på ett kliniknära och relevant sätt. Generellt sett har resultaten potential för barn och unga med adhd, och för alla som har svårigheter att reglera sina kognitiva färdigheter, för att hitta fler sätt att träna upp den egna förmågan.

Åsa Lasson