När förskola och neurovetenskap möts vidgas repertoaren

Förskolan behöver kunna ta många olika teorier i bruk samtidigt. Det konstaterar Lena Aronsson som studerat vad som händer med förskolans teori och praktik om den öppnar dörren till neurovetenskap och kognitionspsykologisk forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som förskollärare, pedagogisk ledare och förskolechef i trettio år och har alltid varit intresserad av den teoretiska och vetenskapliga grunden i arbetet. Under åren jag jobbat har jag också varit med om kunskapsteoretiska förändringar som bygger på nya antaganden om lärande och kunskap och det är intressant att fundera på hur förskolan förhåller sig till samhällets idé om framtiden och vad barn behöver ha för kunskap.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den är interdisciplinär och utforskar vad det skulle innebära för förskolans teori och praktik om vi öppnade dörren till neurovetenskap och kognitionspsykologisk forskning. Under arbetets gång var jag i tre olika förskolor i nio månader och vi iscensatte möten mellan deras praktik och dokumentationer och neurovetenskaplig forskning.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det övergripande resultatet handlar om förskolans vetenskapliga grund. Det finns en stark sociokulturell bas i forskningen om förskolan men vi behöver många olika teorier som gör att vi kan stötta individuella barns lärande och gruppen samtidigt. Även om pedagogerna ofta tar olika teorier i bruk samtidigt så är det inte alltid så de uppfattar att de gör. Snarare tänker de att de gör undantag för enskilda barn eller i specifika aktiviteter. Det här behöver vi uppgradera till att bli en bredare didaktisk repertoar. Det är viktigt men också jobbigt eftersom det ställer idén om en gemensam kunskapssyn på ända – och det är ju grunden för att ha ett gemensamt arbetssätt.

Vad överraskade dig?

– Jag blev tvungen att granska min egen historia genom yrkeslivet. När vi jobbar med pedagogisk utveckling i förskolan vill vi ha något nytt, men det innebär också att vi avfärdar något som vi inte längre vill göra. Det blir en uppdelning i bra och dåligt. Det här visste jag väl egentligen. Men att det var så värdeladdat, att så gjorde vi förr och så här gör vi nu, överraskade mig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Det är framför allt chefer och pedagogiska ledare inom förskolan. Sen skulle jag gärna se att avhandlingen ger avtryck inom förskoleforskningen och kan bidra till en breddad vetenskaplig grund.

Annika Larsson Sjöberg