Orimligt hög arbetsbörda för nyblivna mattelärare

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat på matematikinstitutionen vid Linköpings universitet i 30 år. En återkommande fråga i matematiken (som det är svårt att ge ett bra svar på) är varför studenterna ska lära sig matematik. Tidigare forskare har beskrivit matematikens osynlighet: vi tänker inte på att vi använder oss av matematiska kunskaper när vi lagar mat eller läser en busstabell, i vardagslivet ser vi ofta den tekniska tillämpningen men noterar inte matematiken bakom. För mig är varför-frågan något grundläggande som jag alltid har funderat över, det är först när jag har ett svar på varför, som jag kan säga vad eleverna ska lära sig, och hur vi ska undervisa det.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om olika skäl för att läsa matte – varför finns egentligen matematik iskolan? Samtidigt handlar avhandlingen också om skolmatematikens villkor. Jag har följt några lärarstudenter under deras utbildning och tre år in i arbetslivet och undersökt vilka villkor som finns för matteämnet i grundskolan – och för lärarna. Varför blir det inte som man har tänkt sig enligt kursplaner och styrdokument?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Nyblivna lärare har inte någon som helst chans att undervisa på det sätt som kursplanen åsyftar. Styrdokumenten och lärarutbildningen pekar åt ett håll – verkligheten pekar åt ett annat. Den grupp lärarstudenter som jag har följt gick grundskollärarprogrammet, vilket innebar att de blev behöriga att undervisa år 4-9, inom matematik och NO. Att undervisa i kemi, fysik och teknik kräver att man lägger ner mycket tid på att förbereda varenda lektion, eftersom de av tradition innehåller laborationer. Det gör däremot inte matteämnet, vilket leder till att NO-ämnena planeringsmässigt sett ”går före”. Så sker även när lärarstudenterna är ute på praktik: handledarna visar ingående hur en labb ska utföras, medan matten hamnar i skymundan. Bristen på tid leder till att den så viktiga varför-frågan – som de nyblivna lärarna hade goda svar på under lärarutbildningen – nu besvaras med ”det kommer på provet”.
– Lärare agerar fruktansvärt rationellt i den här situationen: de gör så gott de kan och arbetar orimligt mycket, det är ibland rena helvetet för dem under det första året, både kvällar och helger går åt för att förbereda de här lektionerna. Många lärare upplever också en stor press att eleverna ska klara det nationella provet, att det är deras fel om det inte går bra för eleverna. På ett sätt mäter ju omvärlden lärares insatser efter hur många G deras elever har, inte minst inom de obligatoriska ämnena. Min slutsats är helt enkelt att lärare bör undervisa i färre ämnen. Sen tror jag även att mentorer kan vara en lösning, förutsatt att man sätter av rimligt med tid och resurser för det.
– Ett annat problem för ämnesundervisningen är hur man organiserar lärarlagen. Det är kanonbra med lärarlag på många sätt, i synnerhet för elevkontakten och fostransmålen, men avigsidan är att det ibland kan finnas enbart EN mattelärare i ett lärarlag. Det är helt absurt att du som nyutbildad mattelärare inte har någon att utbyta erfarenheter med och få stöd av. Som ny lärare behöver du ju prata med någon varenda dag! Det är jättefint att Lpo 94 decentraliserade ansvaret till skolan och lämnade det upp till verksamheten att fylla de vaga formuleringarna med innehåll, men hur ska man kunna konkretisera målen genom dialog när man inte har någon att tala med? Det visar så tydligt vilken skillnad det är mellan styrdokumentens vision och den verklighet som lärarna finns i.

Vad hittade du under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att lärarna kunde vara så ensamma. Att du kunde vara den enda matteläraren i ditt arbetslag. Det var nog den största chocken. Men också att det var så fruktansvärt stor skillnad mellan skolorna och lärarnas arbetsvillkor. En trist erfarenhet var också att det verkar som att fler kvinnliga lärare byter tjänst från högstadiet till mellanstadiet, då de upplever en för hög press att få eleverna att nå målen. Manliga lärare verkade ta det något lättare och sa att resultaten ytterst var elevernas ansvar. Det ser tyvärr ut som en klassisk skuldfälla för tjejerna, som tar på sig för mycket ansvar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärarutbildare. Det går inte att komma ifrån att lärarutbildningen förväntas se till att de blivande lärarna får med sig det som står i visionerna. Om vi fortsätter att undervisa på samma sätt så kommer vi antingen att få knäckta lärare, eller så kommer lärarstudenterna få uppfattningen att den här utbildningen inte vet vad den talar om. När jag förmedlar mina resultat till mina egna lärarstudenter, frågade de ibland om jag försöker avskräcka dem från att blir lärare. Det vill jag ju förstås inte, men jag vill inte heller att de ska gå in i väggen på grund av alla krav. Utifrån vad jag har berättat har mina studenter dragit slutsatsen att de inte får ställa så höga krav på sig själva.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Om lärare tar till sig av resultaten – om de känner igen sig i den här bilden – då tror jag att man kan börja fundera mer på hur man ska förändra situationen. Lärarna i min studie kunde slappna av mycket mer först när de hade undervisat ett helt ”varv” och kunde se vad som återkom i undervisningen längre fram. Det är viktigt att komma ihåg att lärarutbildningen bara är en grund, sen måste man ut och lära sig rutinerna i jobbet. Först efter några år i fältet kan man bli riktigt bra på det man gör – det är då man behöver komma tillbaka för fortbildning. Den viktigaste kunskapen är man inte mogen för innan man har varit ute och jobbat och kan grunden!

Hedda Lovén