Långdraget för många på språkintroduktionsprogrammet

Språkintroduktionsprogrammets likriktade utformning förmår inte möta nyanlända elevers olika behov. Det innebär att tiden på programmet är onödigt långdragen. Det menar Mirjam Hagström som forskat om nyanlända ungdomars erfarenheter av att komma till Sverige.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har tidigare arbetat med utredningar som på olika sätt berör mottagande och introduktion för vuxna och insåg då att en stor del av forskningen i Sverige berör just vuxna nyanlända. När jag började min doktorandutbildning insåg jag att de flesta studier om nyanlända ungdomar har fokus på ensamkommande, nästan inga handlar om unga som kommit till Sverige med sin familj. Jag blev nyfiken på hur den sistnämnda gruppen upplever sitt möte med Sverige. Men också hur gruppen som helhet upplever vardagen utanför de institutioner som ansvarar för mottagande och introduktion.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om unga nyanländas erfarenheter av att komma till Sverige. Jag har intervjuat 45 ungdomar från två olika kommuner som kommit till Sverige med sina familjer och som går på språkintroduktionsprogrammet. Syftet med avhandlingen är att belysa ungdomarnas erfarenheter av både skolan och vardagslivet. Om deras syn på skolan, förhoppningar om framtiden, vilka relationer de har utanför familjen men också om vilka relationer de saknar.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att språkintroduktionsprogrammet är för likformigt för att kunna möta nyanlända elevers olika behov. Flera vittnar om att de inte får tillgång till undervisning på den nivå de behöver för att kunna söka vidare in till gymnasieskolans nationella program. Eleverna berättar om många och långa håltimmar i väntan på undervisning och hur tiden på språkintroduktionsprogrammet därför blir längre än nödvändigt. ”Det känns som jag slösar bort min tid”, konstaterar flera av eleverna.

– Den homogena utformningen av språkintroduktionsprogrammet och bristen på undervisningsresurser bromsar många elever i deras strävan att så snabbt som möjligt börja på ett nationellt gymnasieprogram. Likafullt är skolan en oerhört viktig arena för nyanlända ungdomar. Det är i skolan som de får ett socialt sammanhang, kompisar och relationer med vuxna utanför den egna familjen. Lärarna beskrivs som enormt betydelsefulla för många av eleverna.

– Kompisarna är nästan uteslutande andra nyanlända elever som också går på språkintroduktionsprogrammet. Att hitta kompisar utanför den kretsen är svårt. Många beskriver en känsla av att leva ”vid sidan av alla andra” då varken skolan eller samhället i övrigt erbjuder tillfällen att möta andra som inte är nyanlända i Sverige. Därtill bor flertalet nyanlända i starkt segregerade områden. Jag blev väldigt tagen av ungdomarnas berättelser om hur isolerade och utestängda de känner sig från det övriga samhället. ”Hur ska jag göra för att lära känna svenskar?” frågade en elev. Nyanlända ungdomar som kommer hit med sina familjer har vad jag förstått, knappt tillgång till något samhälleligt stöd utanför skolan, jämfört med ensamkommande som erbjuds ett bredare stöd.

Vad överraskade dig?

– Att så många känner att de ”måste börja om från början” och läsa in ämnen som de redan har betyg i. En fråga jag ställde mig är varför skolan inte arbetar mer med betygsvalidering. Jag förvånades också över hur trögt systemet är och hur utdragen tiden på introduktionsprogrammet därför kan bli. Det finns ett oerhört driv hos många av ungdomarna men risken är att de tappar motivationen på vägen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare och övrig skolpersonal, egentligen alla som arbetar med ungdomar. Men även för beslutsfattare, mina resultat vittnar om att det saknas en aktör på kommunnivå som tar ett bredare ansvar för unga nyanlända som kommer hit med sina familjer.

Susanne Sawander
Foto: Carl-Johan Svensson