Lag om kränkande behandling tolkas olika

Skollagen om kränkningar tolkas på ett sätt av rektorer och ett annat av Skolinspektionen. Maria Refors Legge belyser i sin avhandling en rad otydligheter om skolans juridiska ansvar mot kränkande behandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är uppvuxen och lever i en familj med idel lärare och rektorer och har alltid varit omgiven av ”skolprat”. När jag efter juristutbildningen gick vidare till forskarutbildningen fick jag möjlighet att forska om barnrätt och kränkningar mot barn. När jag väl började forska insåg jag att ämnet var helt självklart.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om skolans juridiska ansvar mot kränkande behandling och att skydda barn mot kränkningar. Avhandlingen bygger på en kvalitativ studie med femton rektorer vid grundskolor, både kommunala och fristående, i såväl innerstadsområden som i mer socialt utsatta områden. Fokus är hur rektorerna förstår och tolkar skollagen om kränkningar men också om hur de uppfattar och vilka erfarenheter de själva har av Skolinspektionens och Barn- och elevombudsmannens (BEO) tillsyn på området.

– I avhandlingen undersöker jag också den rättsliga regleringen vad gäller kränkningar i skolan. Vad står exempelvis i lagtexten och vad står i förarbetena till lagen? För att få en bild av hur reglerna tolkas i verkligheten har jag analyserat ett antal domar från bland annat Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Vidare innehåller avhandlingen en granskning av samtliga beslut kring kränkande behandlingar som Skolinspektionen och BEO fattade under år 2015. En uppföljande kontrollstudie gjordes dessutom av beslut som fattades under åren 2019-2020.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det finns en skillnad mellan lagtexten och det som står förarbetena till lagen. Enligt lagtexten är skolan skyldig att motverka kränkningar i skolan. I förarbetena betonas snarare att skolan ska verka för nolltolerans. Nolltolerans mot kränkningar är också den tolkning som Skolinspektionen gör. Jag menar att det är en stor skillnad i ansvar mellan att motverka kränkningar och se till att de inte finns alls. Det här är också något som bekymrar rektorerna. De upplever krav från både tillsynsmyndigheter och vårdnadshavare om en helt igenom kränkningsfri verksamhet. Men är det ens möjligt, frågar de sig? De resurser det i så fall skulle kräva har heller inte skolorna. En slutsats här är att lagen inte är effektiv, eftersom den är skriven på ett sätt och tolkas på ett annat.

– Skollagen mot kränkningar behöver också ses över i relation till andra, närliggande lagar, exempelvis diskrimineringslagen. Den reglerar också kränkningar men utifrån någon form av diskrimineringsgrund, exempelvis kön, religion och sexualitet. Skollagens bestämmelser om kränkningar omfattar beteenden som inte utgör diskriminering. När en kränkningsanmälan hamnar hos BEO driver de ofta ärendet aktivt, i syfte att pröva frågan rättsligt. Diskrimineringsombudsmannen däremot har, i alla fall tidigare, hållit en betydligt mer återhållen linje med argumentet att inte driva ärenden som rör kräkningar mellan barn då det är svårt att säkerställa om den som kränker faktiskt har insikt om kränkningens verkan. De här olika tolkningarna ger utrymme för godtycke. Ett förslag som presenteras i avhandlingen är att alla kränkningsärenden i skolan ska sorteras in under en och samma lag.

– Intervjuerna med rektorerna visar att de inte är på det klara med att skollagen även omfattar enstaka kränkningar som sker vid ett enda tillfälle. Den här typen av händelser ansåg rektorerna inte behövde anmälas utan kan lösas internt på plats. Men så ser inte lagstiftningen ut. Anmälningsplikten gäller även enstaka kränkningar och ska alltid anmälas. En annan otydlighet som belyses i avhandlingen är hur långt skolans ansvar ska gå. Har skolan ansvar för vad som sker på elevernas fritid? Rektorerna tycker inte det, medan Skolinspektionen anser att skolan till viss del har ansvar för det, exempelvis kränkningar på sociala medier. En rektor berättade om hur han under ett jullov ringt runt till föräldrar för att eleverna kränkte varandra på digitala plattformar.

Vad överraskade dig?

– Att lagstiftaren inte har rett ut vad lärare får göra i disciplinärt syfte och när det övergår till en kränkning.

Vem har nytta av dina resultat?

– Avhandlingen är direkt adresserad till lagstiftaren och jag hoppas att resultaten kan bidra till en mer effektiv skollag. Men jag tror att även rektorer, lärare och andra inom skolan kan ha nytta av de delar som redogör för juridiken på området.

Susanne Sawander