Känslor utan plats i samhällskunskapen

I samhällskunskap uppstår ofta starka känslor i klassrummet, ändå förväntas ämnet hanteras rationellt av både elever och lärare. Katarina Blennows forskning visar att det finns mycket att vinna på att inkludera känslor i samhällskunskapsundervisningen.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är gymnasielärare i samhällskunskap och tyska, så intresset för ämnet har jag med mig därifrån. Att känslor skulle bli huvudtemat i avhandlingen hade jag inte tänkt från början utan ämnet seglade upp under arbetet. Främst genom att eleverna själva tog upp det som en viktig del i samhällskunskapsundervisningen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om känslors roll i mötet mellan elever, lärare och samhällskunskapsämnets innehåll. Mer specifikt, vad det är som blir känslosamt i samhällskunskapsundervisningen, vilka känslor uppmuntras, förkastas, tolereras eller hålls tillbaka? Avhandlingen bygger på observationer från samhällskunskapsundervisningen vid fyra gymnasieskolor. Jag har även intervjuat lärare och elever och visat dem filmklipp från undervisningen som de fått berätta mer om.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Emotioner har ingen given plats i samhällskunskapsämnet, likväl uppstår det ofta starka känslor i klassrummet. Förväntningarna på vilken roll som känslor spelar i samhällskunskapsundervisningen stämmer alltså inte med verkligheten. När känslosamma situationer uppstår tar läraren ofta på sig den traditionella samhällskunskapslärarrollen genom att analysera och peka på olika perspektiv. Men läraren får sällan med sig eleverna som istället blir kvar i det känslosamma läge som uppstått. Det som eleverna minns från lektionen är inte analysen och perspektiven utan de känslor som ventilerats.

– Men det finns också elever som håller tillbaka sina känslor, inte sällan för att de inte känner sig trygga nog att uttrycka dem. Intervjuerna vittnar om elever som känt sig upprörda, arga, ledsna men suttit tysta. Ofta för de inte vill bli ännu mer känslosamma genom att berätta vad de känner, men också för att undvika negativa kommentarer och efterspel.

– I intervjuerna framkom också att eleverna känner stort förtroende för läraren – många som varit oroliga för att uttrycka sina känslor i klassrummet söker sig till läraren i efterhand för att prata. Mina resultat visar att det finns stort utrymme för lärare att inkludera känslor i samhällskunskapsundervisningen genom att rama in dem som viktiga för ämnet. Då kanske fler elever skulle våga släppa fram sina perspektiv och känslor, något jag tror skulle vara berikande för undervisningen.

Vad överraskade dig?

– Att särskiljande mellan känslor och rationalitet fortfarande är så dominerande inom samhällskunskapsundervisningen, trots att forskning visar att det inte går att skilja det rationella från känslor. Det är märkligt att ett ämne som samhällskunskap inte förväntas inrymma känslor.

– Många av eleverna i studien har en utländsk bakgrund med erfarenheter av andra utbildningssystem. Jag överraskades och imponerades av deras metaperspektiv på undervisningen. De kunde se sammanhang och hade förståelse för undervisningen utifrån en svensk kontext och ett vidare perspektiv.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare i samhällskunskap men även lärare i andra ämnen. Jag hoppas att resultaten kan hjälpa lärare att förändra undervisningen genom att just rama in känslor som viktiga för ämnet. Avhandlingen är också ett bidrag till det samhällskunskapsdidaktiska forskningsfältet.

Susanne Sawander