Historielektionernas berättelser formar elevernas identitet

Ingmarie Danielsson-Malmros har i sin forskning intresserat sig för historieämnets berättelser och hur de formar elevernas identiteter. – Det är viktigt att visa för eleverna hur vi konstruerar föreställningar om oss själva och andra, säger hon.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som lärare i historia och religion sedan 1990-talet. Under de här åren har jag arbetat mycket med berättande, både mitt eget, som eleverna får utmana, och elevernas eget berättande. När jag började på forskarutbildningen mötte jag en teoretisk begreppsapparat som gav djup till det jag redan gjort som lärare. Jag har funderat mycket på varför det oftast är lättare att undervisa och engagera eleverna i religion än i historia. Vi tappar en existentiell dimension i historieämnet, att det handlar om oss själva. Jag tror att det är lättare att engagera eleverna om man fångar denna dimension.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har studerat 52 historieläroböcker utgivna mellan 1931 och 2009 samt samlat in 54 texter där elever har fått skriva om Sveriges historia. Vilka berättelser om Sverige finns i läroböckerna, hur har de förändrats under den här perioden, och varför? Vilka berättelser eller berättelsefragment från läroböckerna återkommer i elevernas berättelser?

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag har hittat fem dominanta berättelser i läroböckerna: neutralitetsberättelsen, berättelsen om välstånds- eller välfärdslandet, berättelsen om demokratins föregångsland, berättelsen om främlingen och berättelsen om världens mest jämställda land. Berättelserna förändras och närmar sig varandra under olika perioder. Alla läroboksberättelser finns i elevernas texter, men de omtolkas och får ibland en annan sensmoral. Gemensamt för både läroboksförfattarna och eleverna är att de framställer Sverige som ett moraliskt föregångsland, vilket är anmärkningsvärt.

– Jag ser att de teman som diskuteras i det offentliga samtalen dyker upp i läroböckerna med en fördröjning på cirka tio år, till exempel föreställningen att den svenska kvinnan inte är så jämställd. Min poäng är att samtliga berättelser har stor betydelse för hur vi har konstruerat svenska identiteter.

Vad överraskade dig?

– När jag först gick igenom läroboksmaterialet såg jag inte berättelsen om Sverige som ett demokratiskt föregångsland. I elevtexterna uppträdde denna berättelse däremot otroligt tydligt. Detta var inte något som överensstämde med min förförståelse, utan elevernas texter gjorde mig uppmärksam på denna berättelse.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som arbetar i skolan måste vara medvetna om hur elever konstruerar sina identiteter och vad som ingår i deras föreställningsvärldar. Om man diskuterar detta med eleverna ser de på sin egen identitetskonstruktion med nya ögon. Avhandlingen är också speciellt angelägen för historielärare eftersom identitet och historiebruk finns omnämnda i de nya styrdokumenten. Avhandlingen kan också inspirera till att börja arbeta med ett berättelseperspektiv i historieundervisningen. Det är dock viktigt att påpeka att det inte handlar om att fabulera utan att laborera. Det är ett annat sätt att förhålla sig till det förflutna, att synliggöra att våra tolkningar alltid utgår från nuet.

Gunilla Nordin