Historielärares erfarenheter av 2011 års skolreformer varierar

När historielärare själva får berätta vad de senaste årens skolreformer har inneburit för dem och deras undervisning framträder bilden av en kluven lärarkår. Det visar Anders Perssons avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– När jag påbörjade min doktorandutbildning skulle en omfattande skolreform just implementeras i den svenska grundskolan. På mellanstadiet omfattade dessa förändringar bland annat återinförda betyg i årskurs 6, nationella prov i SO och nya kursplaner och kunskapskrav. Jag var intresserad av vad dessa förändringar skulle komma att innebära för lärare och för deras undervisning i historia.

Vad handlar avhandlingen om?

– Med utgångspunkt i 36 lärarintervjuer undersöker jag vad 2011 års skolreform, utifrån ett existensfilosofiskt perspektiv, kommit att innebära för lärare som undervisar historia i den svenska grundskolans årskurs 4-6. Lärarna får å ena sidan beskriva vad de själva finner meningsfullt, vad de längtar efter, vad de saknar och vad de blir glada av när det kommer till att undervisa historia på mellanstadiet, och å andra sidan berätta om hur de tolkat, hanterat och upplevt mötet med ett delvis nytt uppdrag.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– I avhandlingen framträder bilden av en kluven lärarkår. Dels syns de lärare som uppger att de bekräftats och/eller utvecklats av en förändring som tydligare riktar fokus mot ett på förhand givet och mer kognitivt analytiskt och samhällsvetenskapligt orienterat historieämne. Dels märks de lärare som snarare vittnar om frustration inför ett uppdrag som i mindre utsträckning än tidigare tilltror elever och lärare att tillsammans, gärna med estetiska arbetsformer, närma sig historia som ett i grunden humanistiskt och livstolkande ämne. Bland den senare gruppen av lärare tycks det nya uppdragets krav på tydligt mätbara prestationer ha inneburit ett hinder för dem i deras egen lärartillvaro. I några fall framträder starka berättelser om hur de inte längre ser sig kunna vara den lärare de egentligen önskar vara.

Vad överraskade dig?

– I tidigare forskning finns ofta anmärkningar om mellanstadielärares bristande ämneskunskaper i historia. I mina intervjuer framträder emellertid ett antal spännande, och för den historiedidaktiska forskningen ofta bortglömda, perspektiv på vad historieämnet kan tänkas bidra med i ett skolsammanhang. De lärare jag mött har därmed påverkat mitt eget sätt att tänka om historieämnets syfte i skolan.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att resultaten är betydelsefulla i flera olika sammanhang. Det skulle förstås glädja mig om de skolpolitiker som tar sig an arbetet att arbeta fram nästa skolreform tar del av de olika lärarnas röster och erfarenheter. Avhandlingen bidrar också till de mer tidlösa frågorna om vad det är att vara lärare och varför elever skall lära skolämnet historia. I dessa fall tror och hoppas jag att min forskning både ska kunna användas som diskussionsunderlag i lärarutbildning och lärarfortbildning.

Åsa Lasson