Goda samtal kräver medvetenhet

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har alltid varit intresserad av samarbete mellan personer med olika infallsvinklar och erfarenheter. Jag har själv jobbat mycket i sådana grupper och funderat över vad som händer när ett sådant samarbete lyfter, när man lyckas överbrygga skillnaderna och når en gemensam förståelse av vad man håller på med och en gemensam bild av vart man är på väg.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om samarbete mellan företrädare för olika professioner inom vården arbetsterapeuter, kuratorer, läkare, psykologer, sjukgymnaster och sköterskor och om deras teamkonferenser, där de samtalar om patienter som de har ansvar för. Det här teamet ska bidra till att lösa upp knutar som en enskild företagsläkare eller husläkare har gått bet på. Den handlar också om vilka språkliga strategier man använder när man jobbar tillsammans med människor som kan någonting annat än man själv.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– För att få den här typen av tvära samtal att fungera och för att få till en gemensam förståelse krävs att de som deltar vet vad de själva ska bidra med, vad deras expertis i sammanhanget är. Samtidigt måste man vara klar över vad som är gruppens eller organisationens gemensamma mål. Det är inte alltid självklart att man klarar av att orientera sig mot båda de här sakerna. Om man bara lyckas orientera sig mot sin egen expertis blir det revirbevakande och alla sitter och ägnar energi åt att upprätthålla gränser istället för att överskrida dem och hitta en gemensam plattform. Men klarar man av att orientera sig mot att man är medlem i ett team kan man ta sig tid att förklara för sina kollegor sådant som är självklart för en själv, men inte för dem. Man blir inte irriterad på kollegan som avbryter för att den inte förstår utan ser att det finns en funktion i det. Det kanske inte är uppenbart för en kurator hur en läkares information ska tolkas.

– Ett annat viktigt resultat är hur man får igång viktiga och svåra diskussioner om känsliga frågor; frågor som är känsliga för att man måste ta tag i något som nån annan kanske underlåtit att göra. Hur tar man som arbetsterapeut upp om man tror att patienten inte tar sin medicin utan att riskera att en läkarkollega tappar ansiktet? Är man offensiv och säger du har nog inte koll på hennes medicinering blir det ingen dialog utan en upphetsad, låst diskussion där man känner att man måste försvara sig eftersom man har blivit angripen. Istället kan man gå ut lite försiktigt och pröva en tanke som jag kallar det för. Jag har funderat lite på hennes medicinering man ställer en försiktig fråga. Då kan det komma igång en dialog. Man kan också lägga ut en trevare – jag har funderat lite på det här med hennes medicinering& eller göra en reflektion jag har en känsla av att hon medicinerar mycket mer än vad vi tror. Då bjuder man upp de andra till dans istället för att knuffa av dem från dansgolvet genom att säga att så här är det minsann.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att man hade principen att den som hade sett, hört eller gjort en reflektion över något som kunde vara relevant för de beslut som man skulle fatta, var skyldig att lägga fram iakttagelserna oavsett om det låg inom ramen för ens egen profession. En annan sak som förvånade mig var att det inte var chefen som ledde samtalen. Istället lades samtalsledningen ut på en annan person, den man tyckte var bäst på att hålla ordning. Chefens dominans minskade och han gavs möjlighet att delta i samtalet på samma villkor som de andra och kunde fokusera på innehållet.

Annars kanske man har en bild av vården som hierarkisk, men den bilden ger du inte här?

– Många av oss har nog en slags systrar i vitt- uppfattning hur det ser ut, men många gånger är den inte så hierarkisk. Just inom rehab så är det en väldigt lång tradition av professionsöverskridande samarbete, en rehabläkare vet att han eller hon är fullständigt beroende av sina paramedicinska kollegor för att kunna utföra ett gott arbete . Och den medvetenheten syns nog i det här materialet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Detta är inget som är unikt för vården. Att vara orienterad både mot sitt eget expertskap och mot gruppen är relevant för olika tvära grupper som jobbar tillsammans över perspektivgränser och där syftet med samarbetet är att skapa en viss förståelse vad har vi för problem och hur kan vi gemensamt lösa dem?

– Man kanske företräder ett rektorsområde, men man är inte bara där för att försvara kostnaderna inom sitt eget område utan man behöver hitta en lösning som gör att verksamheten som helhet fungerar. Det kan också vara relevant för ett lärarlag, inte för att man tillhör olika professioner utan för att man ser saker på olika sätt.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag vet många lärare som beklagar sig över att de spenderar mycket tid i möten som inte leder någonstans. Det kan bero på otydlighet från ledningen om meningen med gruppen men också på en viss ovana vid att jobba på det här sättet. Lärare är vana vid att jobba självständigt och ovana vid att jämka ihop sig för ett större mål. De vet vad de själva kan, men inte vad som är meningen med att jobba tillsammans. Jag tror att min forskning skulle kunna bidra till att tydliggöra behovet av ha mer specifika mål. Ledningen behöver vara tydlig med vad som är lärarlagets eller gruppens uppgift. Och lärargruppen måste vara tydlig mot ledningen när de upplever att uppdraget är otydligt. Annars blir det bara snack.