Förstelärares skicklighet osynliggörs

Starka normer leder till att förstelärares kunskaper och erfarenhet tonas ned av både dem själva, övriga lärare och rektorer. Det visar Frida Grimm som undersökt hur lärarledarskap förstås och praktiseras.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som lärare i 16 år och hade ofta funktionen som lärarledare och förstelärare efter att reformen infördes 2013. Jag upplevde att det var svårt att leda kollegor. Framför allt brottades jag mycket med att det arbete jag la ned som förstelärare inte slog rot hos mina kollegor. Därmed utvecklades heller inte deras undervisning. När jag sökte svar på varför, bland annat i forskningen, hittade jag inga. Jag fann mest diskussioner om reformen, men det hjälpte inte mig i den situation som jag var i.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande om lärarledarskap och mer specifikt om förstelärare: hur funktionen förstås och praktiseras, vad som främjar och begränsar möjligheterna att leda för lärande. Avhandlingen bygger på två delstudier, i den ena har jag intervjuat lärare, förstelärare, biträdande rektorer samt rektorer i fyra skolor i två olika kommuner. I den andra studien har jag observerat och intervjuat förstelärare i tre skolor. I båda studierna har jag i intervjuerna använt en egendesignad visuell metod i syfte att synliggöra det outsagda, exempelvis underliggande normer och maktstrukturer.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att lärarledarskapet omgärdas av starka normer kring att ”alla är lika skickliga” och ska få styra över sin egen undervisning. Såväl förstelärare själva som övriga lärare och rektorer tonar ned förstelärarens betydelse som en särskilt skicklig lärare. Det här synsättet krockar med karriärreformen som ju syftar till att just särskilt skickliga lärare utses för att leda lärar- och undervisningsutveckling.

– Normen om att alla är lika skickliga skapar också en spänning inom skolan, en spänning som ofta hanteras genom att osynliggöra förstelärarskapet. Förstelärare blir därmed något av en ”elefant i rummet” med legitimitetsproblem. Det här får till följt att förstelärarna sällan ställer utforskande eller kritiska frågor till sina lärarkollegor i samtal kring undervisning och utveckling av densamma. Istället kretsar förstelärarnas arbete kring mindre laddade ämnen, exempelvis att skapa trygga och bekräftande lärandemiljöer eller att testa nya undervisningsmetoder. Vad gäller det senare visar resultaten att övriga lärare sällan förändrade sin undervisning i grunden.

– Slutsatser jag drar är att det på alla nivåer i skolan behövs såväl ökad kunskap som medvetenhet kring lärarledarskap och dess funktion. För att kunna utveckla undervisningen behöver förstelärarna stärka sin ledaridentitet och för det behöver de stöd av sina rektorer och lärarkollegor. Att, som nu, tona ned vikten av förstelärare och deras yrkeskunnande menar jag sänker hela lärarprofessionens status i längden.

Vad överraskade dig?

– Framför allt hur ovana både lärare och skolledare var att reflektera över lärarledarskap. Det har ju trots allt funnits i skolan sedan 80-talet. Jag slogs också av hur förstelärarna tonade ned sin kompetens och erfarenhet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att resultaten kan vara intressanta för många olika funktioner inom skolan. Framför allt hoppas jag att de kan bidra till diskussion och reflektion kring lärarledarskap, vad det är och kan bidra med. Bidraget till forskningen är, förutom de empiriska resultaten, främst de visuella metoderna.

Susanne Sawander

Foto: Mattias Pettersson