Folkhögskolans syn på globala rättvisefrågor förändras över tid

Globala rättvisefrågor är en del av folkhögskolans identitet. Men den har bytt skepnad genom åren. Sofia Österborg Wiklunds forskning visar hur folkhögskolans transnationella kurser skiftat fokus över tid.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är samhälls- och kulturanalytiker i botten så intresset kommer främst därifrån. Men det finns också en mer personlig ingång då globala rättvisefrågor och folkbildning alltid har intresserat mig, jag har också gått en resande kurs på folkhögskola.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om folkhögskolans transnationella engagemang i globala rättvise- och utvecklingsfrågor och hur de tagit sig i uttryck från 1950-talen och fram till idag. Mer specifikt har jag undersökt de kurser där deltagarna studerar globala frågor och där studierna delvis är förlagda utomlands. De här kurserna har bytt namn genom åren, i avhandlingen kallar jag dem genomgående för transnationella kurser.

– Avhandlingens första del som behandlar tiden från 1950-1989 baseras i huvudsak på material från Tidskrift för svenska folkhögskolan, en facklig tidskrift där olika diskussioner om internationalisering kommer till uttryck. Del två är en nutida studie som främst består av intervjuer med kursdeltagare, lärare samt representanter från samarbetsorganisationer.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att globala rättvisefrågor blivit en del av folkhögskolans identitet och hur det förändrats över tid. Under 50- och 60-talen präglas kurserna av engagemang för internationella och utvecklingsfrågor. Under den här tiden utvecklar svensk folkhögskola en allt viktigare roll i utvecklingsfrågor utifrån en idé om att vilja folkbilda en global underklass.

– De följande årtionden förflyttas fokus till kursdeltagarna och den egna svenska befolkningen. Utvecklingsfrågor blir ett eftertraktat bildningsområde för en medveten medelklass i det globala Norden. Med åren ökar folkhögskolans självmedvetenhet om de olika villkor som råder i Sverige jämfört med kontaktländerna. Ämnet väcker diskussioner kring folkhögskolans roll som reproducerande av koloniala maktstrukturer.

– I dagsläget finns det bland dem jag har intervjuat i de transnationella kurserna en ovilja att identifiera sig med både de filantropiska och individualistiska diskurserna. Det finns ett problematiserande kring att använda globala utvecklingsfrågor som en arena för självförverkligande. Inte heller vill man identifiera sig med så kallad ”volontärturism”. Samtidigt är detta diskurser som villkorar de pedagogiska praktikerna. Det här medför att det stundom uppstår friktion.

Vad överraskade dig?

– Jag var inte särskilt insatt i folkbildningshistoria innan men förvånades över dess starka kopplingar till både nationalism, antikoloniala och antirasistiska kamper.

Vem har nytta av dina resultat?

– Folkhögskolorna förstås och alla som på ett eller annat sätt är engagerade i folkbildningen. Det är också ett bidrag till folkbildningsforskningen.

Susanne Sawander