Externa bedömningar leder sällan till förändringar i undervisningen

Fakta

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är klasslärare och specialpedagog i grunden och har alltid varit intresserad av frågor kring bedömning och vad framför allt klassrumsbedömning förväntas leda till. Jag jobbade tidigare i en kommun där det inrättades en forskartjänst och där fick jag möjlighet att undersöka ämnet, vilket resulterade i en licentiatuppsats. Den ligger också till grund för den här avhandlingen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande om hur lärare och elever i årskurs 2–5 erfar, upplever och uppfattar olika former av klassrumsbedömning. Avhandlingen har ett specialpedagogiskt fokus där jag riktar särskilt ljus mot elever som inte lyckas så väl och som är i behov av stöd. Idag förväntas lärare genomföra en rad olika bedömningar av eleverna. Det handlar om nationella och internationella prov men även lokala bedömningar som skolhuvudmannen beslutar om, vilka inte nödvändigtvis bygger på samma kunskapssyn som läraren själv har. Därutöver genomför läraren sina egna bedömningar.

– Avhandlingen bygger på enkäter med närmare 80 elever i årskurserna 2 och 5 som brevledes har fått svara på vad de tycker och tänker om prov och bedömningar i skolan. Ett mindre antal elever har även intervjuats. Vidare har jag med fokus på lärarna följt processen runt en klassrumsbedömning i årskurs 4 som initierats av skolhuvudmannen. Avhandlingen rymmer också en forskningsöversikt i ämnet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Eleverna var övervägande positiva till klassrumsbedömningar i ämnet svenska, även om det finns kritiska aspekter. Tydligt är att prov och bedömningar som ska göras på tid gör många elever oroliga. Att möta uppgifter de inte är beredda på, eller att inte förstå syftet med bedömningen triggar också elevers oro. Bedömningar påverkar även lärarrollen. Flera lärare i studien pekade på att elevernas resultat vid externt styrda bedömningar, som exempelvis nationella prov, upplevs som en bedömning av den egna undervisningen. Resultaten visar vidare att eleverna inte uppfattar informell bedömning, som exempelvis gester, blickar och kroppsspråk, som just bedömning. Lärarna i studien sa sig heller inte använda den formen av bedömning särskilt ofta.

– En slutsats jag drar i avhandlingen är att klassrumsbedömningar i form av nationella bedömningar, eller bedömningar som initierats av huvudmannen, mer sällan leder till förändringar i undervisningen. Istället blir dessa bedömningar ett verktyg för att identifiera elever i behov av stöd, utan att identifiera vilket behovet är. Ingen skuld ska läggas på lärarna här, de är inne i ett system där det egna handlingsutrymmet är snävt.

Vad överraskade dig?

– Framför allt hur outforskad skärningspunkten mellan klassrumsbedömning och specialpedagogik är. Jag slogs också av hur väl enkäten, där eleverna fick svara via skriftliga brev, fungerade. Jag tror att det här är en metod som kan utvecklas som ett sätt att fånga in elevers röster.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst lärare men även skolledare och skolhuvudmän. Jag hoppas att resultaten kan initiera diskussion och reflektion om vad alla bedömningar ska leda till. Sedan hoppas jag att resultaten kan vara ett bidrag till den fortsatta forskningen i ämnet.