Elevers språkliga normkritik skapar nya normer

I syfte att inkludera, undvika sexism och utpekande av kön utvecklade gymnasieelever ett vardagsspråk som utmanar normer. Samtidigt skapade de nya språknormerna en oro för att råka säga fel. Det konstaterar Henning Årman som undersökt gymnasieelevers syn på vardagsspråk i relation till bland annat sexualitet och kön.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är lärare i svenska och historia i grunden och blev under grundutbildningen i svenska nyfiken på språkliga stilar, identiteter, makt och språkpolitik. När jag fick möjlighet att forska inom barn- och ungdomsvetenskap ville jag ägna mig åt just åt de här frågorna.

Vad handlar avhandlingen om?

– Initialt var tanken att studera ungas föreställningar om bra och dåligt språk i relation till förortslang på en innerstadsskola i Stockholm. Men när jag kom till skolan upptäckte jag att de språkliga frågor som engagerade eleverna också handlade om andra saker. Därmed ändrades också fokus i avhandlingen till att också inbegripa gymnasieelevers syn på bra och dåligt vardagsspråk i relation till sexualitet och kön. Mer precist, vad anser eleverna på den här innerstadsskolan vara rätt sätt att prata för att undvika sexism och att köna människor? Avhandlingen bygger på observationer, såväl i klassrummen som i matsal och korridorer och utanför skolan samt spontana samtal och mer styrda intervjuer med elever.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag slogs av det normkritiska språkarbete som pågick bland eleverna. I syfte att vara inkluderande påpekade elever när andra elever eller lärare könade personer på ett problematiskt sätt. Som exempelvis när administrationen satte upp en klasslista på anslagstavlan där det även framgick hur många pojkar respektive flickor det var i klassen. Då protesterade elever och påpekade att skolan inte kan förutsätta att alla elever definierar sig som antingen man eller kvinna.

– Elevernas språkarbete skapade tydliga språknormer på skolan. Den retoriska och politiska nivån på samtalen om språk och språknormer var hög. Samtidigt beskrev elever hur språkaktivismen också ledde till en oro för att råka säga fel. Andra elever kunde uttrycka en matthet och himla lite med ögonen över den nitiska politiska korrektheten som de menade präglade språkbruket på skolan. I avhandlingen belyser jag den här ambivalensen som fanns bland eleverna när de diskuterade språknormer och den språkaktivism som de mötte i sin vardag.

– Vad gäller förortsslang på skolan kunde elever som själva kom från förorten reagera på och protestera när andra elever använde, skämtade eller gjorde narr av förortsslangen. Vissa elever menade att de elever som inte var uppvuxna med förortsslangen inte borde använda den språkliga stilen. ”De förstår inte nyanserna, de förstår inte att använda det på rätt sätt”. Några jämförde det med kulturell appropiering, ett ämne som ofta diskuterades bland eleverna.

Vad överraskade dig?

– Främst att eleverna var så pålästa, aktiva och slipade. Ibland hade till och med lärarna svårt att hänga med i diskussionerna om normkritik.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som har intresse av språk och makt i relation till skolkontext. Jag tänker att flera av texterna i avhandlingen kan användas som diskussionsunderlag för värdegrundsarbete i skolan.

Susanne Sawander