Didaktisk färdighet bakom lärares muntliga berättelser

Lärares spontana muntliga berättelser levandegör undervisningen, fångar elevernas intresse och stärker den pedagogiska relationen. Det visar Ola Henricsson som forskat om grundskollärares muntliga berättande i undervisningen.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– När jag arbetade som grundskollärare deltog jag i ett språkutvecklingsprojekt. Det fick mig att återupptäcka det muntliga berättandet som ett pedagogiskt verktyg för oss lärare och det väckte också ett intresse av att forska om ämnet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande om grundskollärares spontana muntliga berättande i undervisningssituationer och vad det betyder för undervisningen. Muntligt berättande handlar i min avhandling om när läraren stannar upp och spontant exemplifierar något med hjälp av anekdoter, historier eller berättelser. Det här berättandet är, kvalitativt, något helt annat än till exempel lärares resonerande, beskrivande, informerande eller tillrättavisande tal. Avhandlingen bygger på observationer av lärare och lärarstudenter i svenska klassrum samt intervjuer med grundskollärare i Sverige och Indien med fokus på deras upplevelser och erfarenheter av spontant muntligt berättande i undervisningen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Resultaten belyser att lärares spontana muntliga berättande i mångt är något existentiellt, för läraren är berättandet ett sätt att vara och möta eleverna, snarare än en metod. Det spontana berättandet kan också ses som ett professionellt sätt att lyssna på eleverna genom att läraren fångar upp en reaktion eller något som händer i klassrummet och utifrån det berättar något. På så vis skapar berättandet i en ömsesidig relation där den som berättar är beroende av att de som lyssnar följer med och ger respons. Förutsättningen för att läraren ska kunna använda sig av ett spontant muntligt berättande är att det redan finns en pedagogisk relation. Men resultaten visar att berättandet stärker den här relationen.

– Resultaten visar vidare att spontant berättande kan liknas vid en återhållen undervisning där läraren erbjuder elever att ”se med sina ögon ur någon annans perspektiv” och utan att tala om hur berättelsen ska tolkas. Därigenom får det spontana berättandet också en viktig didaktisk poäng. Muntligt berättande innebär också att undervisningen ofta blir mer levande och intressant men det finns förstås risker. Inte minst för att det aldrig går att förutse hur elever tolkar eller upplever berättandet.

– Tidigare forskning visar att lärare inte använder sig av muntligt berättande så ofta på grund att det inte relaterar till kunskapsmålen och att det är svårt att mäta vad eleverna lär sig. Men mina resultat visar att muntligt berättande är ganska vanligt bland lärare. Men de är inte alltid så medvetna om det. Något jag diskuterar i avhandlingen är att lärares muntliga berättande pekar på en ökad yrkesskicklighet eftersom det kräver stor uppmärksamhet, tajming och förmåga att hålla en röd tråd. Jag menar att lärarstudenter skulle utveckla sina generella didaktiska färdigheter om de får teoretisk och praktisk kunskap om muntligt berättande.

Vad överraskade dig?

– Jag förvånades över hur ofta lärarna faktiskt använde sig av muntligt berättandet, även om de inte var medvetna om det. Något jag slogs av var också kroppens betydelse i det spontana berättandet, hur kroppen levandegjorde berättandet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av undervisning; forskare, praktiserande lärare inom olika skolformer, lärarstudenter och lärare på lärarutbildningen. Lärares vardagliga berättande gör en kvalitativ skillnad för undervisningen. Det vore bra om såväl blivande som verksamma lärare fick ökad kunskap om dess betydelse för undervisningen. Gärna inom ramen för lärarutbildningen.

Susanne Sawander
Foto: Malena Wallin