Bristande samarbete kring kriminella ungdomar

Ungdomars kriminalitet framställs som mer allvarlig än den är. Och i samverkansarbetet föredrar socialtjänsten att arbeta med skolan snarare än polisen. Det visar Disa Edvall Malms studie om samverkan kring ungas kriminalitet och missbruk.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är socionom sedan 1980-talet och har jobbat som skolkurator, socialsekreterare och fältassistent både i norra Sverige och i Stockholm. När jag jobbat med ungdomar har samverkan varit viktig för mig. När möjligheten kom att forska om detta sökte jag mig till det.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om socialtjänstens och polisens samverkan kring ungas kriminalitet och missbruk. Polisen och socialtjänsten har ett gemensamt uppdrag att både ge stöd åt, och kontrollera, unga. Jag har belyst detta på tre nivåer: Den samhälleliga- , kommunala- och individnivån. Jag har studerat statliga policydokument som tar upp samverkan mellan polis och socialtjänst, intervjuat poliser och socialarbetare om hur de ser på samverkan mellan varandra, och gjort en kartläggning av alla ungdomar som polisen respektive socialtjänsten hade som aktuella under en månad.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– När jag tittar på policynivån är det främst vid tre tillfällen man talar om samverkan, nämligen vid fara för barn och ungdomars hälsa, vid förebyggande verksamhet mot ungdomsbrottslighet, och när brottet redan har begåtts.

– Från justitiedepartementet finns en återkommande kritik mot socialtjänstens hantering av ungas kriminalitet. Till exempel kring det som är aktuellt nu, lättnader i socialtjänstens sekretesslagstiftning. Även skolan har skyldighet att lämna uppgifter till socialtjänsten, men där finns ingen kritik mot att det skulle finnas något hinder mot detta.

– Socialtjänsten har fått ett ökat ansvar för att verkställa påföljder för ungdomar mellan 15 och 17 år. Det sker genom socialtjänstlagen, en frivillig lagstiftning. Resultaten från de intervjuade visar att när socialtjänsten jobbar finns det risk för att kriminella handlingar ligger till grund för bedömningen, snarare än behovet av hjälp och stöd.

– Socialarbetare och poliser beskriver båda ett mer stödjande förhållningssätt än vad som framkommer i policydokumenten. Enligt Socialtjänsten är skolan en mer viktig samverkanspartner än polisen.

– Endast åtta ungdomar av 128 möjliga var aktuella samtidigt hos polis och socialtjänst. Att det rör sig om så få ungdomar försvårar möjligheten kring djupare samarbete. När man pratar om ett gott samarbete pratar man inte om enskilda ungdomar utan om de kriminella handlingarna.

Vad överraskade dig?

– Att polisen hade så få ungdomar aktuella. Och att policydokumenten framställer ungas kriminalitet som omfattande och allvarlig genom olika framställningstekniker, inte med hjälp av underbyggd fakta.

– Policydokumenten framhåller ungdomskriminaliteten som ett viktigt samhällsproblem att jobba med, i stället för att diskutera hur man ska ge stöd till ungdomarna. Ett mer kontrollerat förhållningssätt har utvecklats där etniska grupper framstår som brottsliga i marginaliserade beskrivningar. I de senaste skrivningarna kopplas denna samverkan även ihop med den polisens underrättelseverksamhet som arbetar med grovt organiserad brottslighet.

Vem har nytta av resultaten?

– Politiker och tjänstemän på alla nivåer, både elevnära och på strukturell nivå inom skola, fritid, socialtjänst och polis, för att se vad de ska samverka kring. Ska samverkan ge stöd till eller kontroll av barn och unga?

Gunilla Nordin