Barn navigerar svåra barndomar via sitt berättande

Barn som växer upp i familjer med sociala svårigheter kan hitta sätt att beskriva sin situation på ett sätt som hjälper dem. Det visar Stina Michelsons avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är socionom i botten och har arbetat som socialarbetare med barn och unga. Under fem år var jag också kurator på Bris och hade många samtal med barn som levde med svårigheter i familjen. Ibland hade jag samtal med barn som hade hittat sätt att hantera svårigheter, ibland klandrade barnen sig själva. Det väckte frågor om vad som hjälper och vad som stjälper.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den behandlar barns perspektiv och narrativa praktiker när familjer har sociala svårigheter. Narrativa praktiker handlar om hur barn berättar och beskriver sin situation, hur de skapar mening och en självförståelse. Jag har intervjuat barn och vuxna med erfarenhet av svåra barndomar, i fyra olika studier.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Barn navigerar svåra barndomar via sitt berättande. I denna navigering ingår att hantera såväl problematiska familjerelationer som kulturella berättelser om normer och avvikelser. De sistnämnda kan till exempel vara att behöva hantera föreställningar om att barnet kommer att ärva de sociala problemen.

– Barnen i avhandlingen visar, på olika sätt och i varierande grad, hur de hanterar sin situation via olika narrativa praktiker. Stödjande kontexter och relationer är centralt för detta.

– Sammanfattningsvis visar avhandlingen att barn i utsatta livssituationer behöver komma i kontakt med alternativa berättelser; jag kallar dem erkännandeberättelser, som erkänner barnet som unik individ och placerar barnets behov i fokus. Detta erbjuder barn en utökad repertoar av positioner och självförståelser vilket, i sin tur, kan ha betydelse för deras rörelse mot ökat välbefinnande – trots en svår situation.

Vad överraskade dig?

– Väldigt många barn förhöll sig till kulturella berättelser. De kulturella berättelserna kan förklaras som alla de kontextuellt formade och, i stor utsträckning, gemensamma berättelser om sociala fenomen och kategorier som omger oss. Det kunde vara att barnet inte brukade berätta att pappa satt i fängelse, för att det fanns mycket fördomar. Eller oro för att kompisars föräldrar inte skulle låta barnen leka om de fick kännedom om familjens situation.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som möter barn i sitt arbete, kanske främst i socialt arbete. Avhandlingen erbjuder ny kunskap kring barns erfarenheter och hur de förstår sin situation via sitt berättande.

– Jag hoppas också att barn ska komma i kontakt med resultaten och kanske få hjälp att förstå sig själv med ett narrativt förhållningssätt. Det är viktigt att förstå att det finns alternativa berättelser till de kulturella berättelserna. En tredje målgrupp är forskarsamhället, där jag hoppas att avhandlingen kan bidra med en pusselbit.

Susanne Rydell