Arbete mot extremism krockar med skolans demokratiuppdrag

Samhällets förväntningar på skolan i arbetet mot våldsbejakande extremism krockar med det demokratiska uppdraget. Det visar Christer Mattsson som är kritisk mot de direktiv som riktas till skolan i kampen mot extremism.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund både som lärare och chef inom socialtjänsten och har i de rollerna arbetat mycket med frågor om gängbildning, vit makt och jihadism. Jag medverkade också i en statlig utredning om att förebygga våldsbejakande extremism – ”När vi bryr oss” – som jag faktiskt anser är urusel. Men det triggade mig att på egen hand utforska ämnet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om relationen mellan skolans demokratiuppdrag och det framväxande arbetet mot våldsbejakande extremism. Mer specifikt har jag undersökt de förväntningar som finns på skolan i frågan och om och hur de professionella i skolan förstår vilka förväntningar som ställs på dem.

– Utgångspunkt är skolans demokratiska uppdrag som löper som en tjock röd tråd sedan det infördes 1946: Skolan ska fostra demokratiska medborgare, skolan är därmed inte värdeneutral. I praktiken innebär det att skolan ska vara öppen för diskussioner och kritiskt prövande av olika ståndpunkter och åsikter. Ett resonemang som grundas i idén att öppenhet och dialog motverkar intolerans.

– Den här diskursen har jag sedan jämfört med vad som sägs i policydokument från EU-kommissionen, 127 kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism samt ”Samtalskompassen” som är ett kunskapsmaterial från regeringskansliet. Vidare ingår intervjuer med 13 personer på centrala positioner i organisationer som arbetar med förebyggande av våldsbejakande extremism.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att den så kallade säkerhetifieringen av skolan inte är särskilt lyckad. Skolans demokratiuppdrag krockar rejält med flera av riktlinjerna i policydokumenten och de kommunala handlingsplanerna. Där manas lärare att rapportera varningstecken för extremism till polis eller kommunal säkerhetssamordnare. ”Samtalskompassen” varnar exempelvis lärare att elever som har uttalade extrema åsikter, tatueringar och visst umgänge kan vara tecken på extremism och därför kan komma att behöva rapporteras till säkerhetspolisen. Jag vill påminna om att skolan redan har utarbetade rutiner för situationer likt de här och som borde kunna tillämpas även i dessa fall – antingen orosanmälan till socialtjänsten eller polisanmälan om eleven är straffmyndig. Däremot menar jag att det behövs stöd och kompetensutveckling för lärare i det svåra arbetet med att möta extremism i klassrummet.

– Direktiven strider mot uppfattningen om skolan som en öppen, trygg arena där unga ges möjlighet att möta andra idéer och åsikter och öppet och kritiskt diskutera dem. Om diskussioner av extrema åsikter ska tydas om till varningssignaler som ska rapporteras till polisen undermineras även relationerna mellan lärarna och elever.

– Jag vill understryka att de åtgärder som föreslås inte bara strider mot elevers grundlagsskyddade rättigheter, de riskerar även att vara kontraproduktiva. Extremism bygger ofta på idéer kring konspiration. Den här typen av riktlinjer riskerar att just trigga idéer om samhällskonspiration.

Vad överraskade dig?

– Att de kommunala handlingsplanerna inte baseras på hur det ser ut lokalt, utan på en nationell hotbild. I det flesta fall blir det både abstrakt och svårt att relatera till. Jag förvånades över att hela 15 procent av de granskade kommunala handlingsplanerna med riktlinjer till lärare innehåller skrivningar som manar att anmäla misstanke om våldsbejakande åsikter till kommunens säkerhetssamordnare. Detta är ett grovt övertramp från vad man får göra enligt lagen mot åsiktsregistrering som infördes 1968.

– Vidare förvånas jag över de banala råd som ges till lärare i ”Samtalskompassen”. En högutbildad yrkeskår som arbetar med unga behöver knappast informeras om att de ”inte ska flacka med blicken” vid svåra elevsamtal.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla inom skolan men även skolpolitiker. Givetvis måste samhället skydda sig mot terror. Men det är viktigt att skilja på avsikter och förmåga. Avsikter för terror växer fram under lång tid och här kan skolan vara en viktig och kraftfull aktör – just genom att våga möta, kritiskt granska och diskutera alla slags åsikter. Som lärare är det av stor vikt att stå på individens sida. Att stoppa terrorism är inte skolans uppgift. Men många policydokument har blandat ihop avsikt och förmåga.

Susanne Sawander