Transcending dichotomies. The many faces of youth dissatisfaction in democracy

Publicerad:2014-06-25

Uppdaterad:2014-10-22

Ungdomar som upplever att de blir rättvist behandlade av sina lärare får ett högre förtroende för de politiska institutionerna. Det är inte innehållet i undervisningen utan relationen mellan lärare och elever som är avgörande. Det har Ali Abdelzadeh undersökt i sin avhandling.

Författare

Ali Abdelzadeh

Handledare

Joakim Ekman, professor, Södertörns högskola. Maarten Van Zalk, Associate professor, Örebro universitet. Jonas Linde, professor, University of Bergen, Bergen, Norway.

Opponent

Magnus Hagevi, docent, Linnéuniversitetet i Växjö.

Disputerat vid

Örebro universitet

Disputationsdag

2014-06-05

Titel (eng)

Transcending dichotomies. The many faces of youth dissatisfaction in democracy

Institution

Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap

Abstrakt

Det tjugoförsta århundradet har beskrivits som den gyllene åldern för demokrati. Idag har fler länder blivit eller strävar efter att vara demokratier än någonsin tidigare i historien. Demokratins konkurrenter har förlorat sin legitimitet och stödet för de grundläggande demokratiska principerna är större än någonsin. En stor andel medborgare i de etablerade demokratierna tror på demokratin som idé och samhällssystem. Detta samtidigt som allt fler är missnöjda med hur demokratin fungerar i praktiken och är kritiska mot de politiska institutionerna. Dessa trender har tolkats och beskrivits på olika sätt inom den akademiska debatten. En grupp forskare hävdar att politiskt missnöje och det växande antalet kritiska medborgare kan vara till nytta för demokratins funktionssätt och bidra till förstärkningen av demokratin underifrån. Andra är däremot oroliga för det utbredda politiska missnöjet och menar att det kan – om det består under en längre period – underminera demokratins effektivitet och försvaga den demokratiska processen. Denna kontrovers inom forskningen är allra mest påtaglig i debatten om ungas politiska engagemang och missnöje. Å ena sidan ses ungdomar som en tillgång för demokratin, eftersom de ifrågasätter traditionella politiska auktoriteter samt engagerar sig politiskt på ett helt annat sätt än sina föräldrar och sina mor-och farföräldrar. Å andra sidan betraktas de som ett potentiellt hot mot demokratins funktionssätt på grund av sin höga grad av politiskt missnöje och minskade demokratisk delaktighet. I min avhandling hävdar jag att en sådan dikotomisering inte är fruktbart för att få en adekvat förståelse för ungdomars komplexa, mångfacetterade relation till det politiska systemet och deras roll i de demokratiska samhällena. Med fokus på olika aspekter av ungdomars politiska missnöje tillför avhandlingen nya insikter till och nyanserar den pågående debatten om ungdomarnas politiska roll och signifikans i demokratin.

Transcending dichotomies. The many faces of youth dissatisfaction in democracy

In the recent scholarly debates over changing citizenship attitudes and norms in advanced democracies, especially when it comes to rising levels of political dissatisfaction, opinion about the political role of young people is divided. For some scholars, they represent a driving force behind the development of new kinds of citizenship values, and constitute an asset to the functioning of political systems. For others, they pose a potential threat to the health of representative democracy, because of their increasing levels of dissatisfaction and civic disengagement. By contrast with these two competing approaches, this dissertation advances the argument that a more balanced view of young people’s political activities is called for.

Adopting a quantitative approach, it aims therefore to contribute to better theoretical and empirical understanding of young people’s political dissatisfaction, and to explain their role in a democratic society. Considering different aspects of dissatisfaction, the current dissertation contributes to previous research in significant ways. Among others things, it adds to our knowledge by showing empirically that, in terms of political dissatisfaction, young people constitute a heterogeneous group, with different political roles and profiles, ranging from the healthy to the more threatening.

Moreover, it contributes to previous research by highlighting the crucial role played by fair teachers in providing linkages between young citizens and the wider political system. All in all, the findings in the current dissertation have implications for the ongoing debate over the role and significance of young people in the functioning of democratic systems, and also for political socialization research.