Social delaktighet i teori och praktik: Om barns sociala delaktighet i förskolans verksamhet

Publicerad:2013-04-19

Uppdaterad:2013-05-27

Eva Melins avhandling behandlar barns sociala delaktighet i förskolans verksamhet. Den genomförda undersökningen har utgått från kritisk realism.

Författare

Eva Melin

Handledare

Ulf Janson, Professor emeritus, Stockholms universitet. Högberg, Britta, Fil.doktor.

Opponent

Bert Danermark, Professor, Örebro universitet

Disputerat vid

Stockholms universitet

Disputationsdag

2013-04-12

Titel (se)

Social delaktighet i teori och praktik: Om barns sociala delaktighet i förskolans verksamhet

Titel (eng)

Social participation i theory and pracitice: About children’s social participation in pre-schools’ activities

Institution

Institutionen för pedagogik och didaktik

Social delaktighet i teori och praktik: Om barns sociala delaktighet i förskolans verksamhet

Avhandlingen söker förklara social delaktighet i förskolan för barn med och utan Downs syndrom. En förklaringsmodell för social delaktighet konstrueras utifrån kritisk realism, och används i en empirisk undersökning av hur social delaktighet framträder i förskolans praktik.

Resultatet visar att personalgruppens barnperspektiv samt deras förhållande till barnets perspektiv villkorar barns möjligheter att vara socialt delaktighet i förskolans verksamhet.

Barnperspektivet framträder i två former, barn som snarlika med snarlika behov, eller barn som olika med olika behov. Perspektivet barn som snarlika möjliggör social delaktighet i samma aktiviteter för alla barn. Perspektivet barn som olika kategoriserar barn i olika grupper. Grupperna segregeras från varandra, och hindrar barn att vara socialt delaktiga i gemensamma aktiviteter.

Förhållandet till barnets perspektiv framträder i formerna, barn som aktör, barns om kollektivt subjekt och barn som individuellt subjekt. De olika formerna påverkar öppenheten i de handlingsutrymmen som erbjuds och därmed möjligheten till social delaktighet.

Social participation i theory and pracitice: About children’s social participation in pre-schools’ activities

This thesis seeks to explain social participation in pre-schools for children with and without Down’s syndrome. The explanation is achieved by use of an explanatory model of social participation, designed on the basis of critical realism, which has been used in an empirical study of how social participation emerges in practice.

Mechanisms have been abstracted. It is assumed that recognition mechanism produces social participation and reification mechanism social exclusion.

The results show that the agency of the personnel affects the possibilities for the recognition mechanism to produce social participation. Within the agency of the personnel, the internal relationship between the child perspective, i.e. how children’s place in society is understood, and the relationship to the child’s perspective, i.e. how children’s participation is regarded, either prevents or makes possible activation of the mechanism.

The child perspective has, through the empirical study, been seen to take two different forms: either that children are similar, with similar needs, or that they are different, with different needs. If children are defined as similar, the structures will accommodate all children, enabling them to be socially involved in the same activities. If children are defined as different, different structures are created for different groups of children. Groups are segregated from each other, preventing the children from being socially involved in joint activities.

The relationship to the child’s perspective has emerged in relation to the roles of the child as an agent, as a collective subject, and as an individual subject. The role definition affects the degree of constraint imposed on the possibilities for action that are offered, and thus affects the opportunity costs and degrees of freedom of the children. These determine the activation of recognition mechanism and social participation in the situation.