Om det inte är dyskalkyli – vad är det då? En multimetodstudie av eleven i matematikproblem ur ett longitudinellt perspektiv

Publicerad:2006-05-12

Uppdaterad:2013-02-26

Gunnar Sjöberg menar att det finns bättre förklaringar på varför vissa elever har problem i matematik än att hänvisa till dyskalkyli – bland annat visar hans tidsstudie att var femte mattetimme försvinner till förmån för andra aktiviteter, och de timmarna kompenseras aldrig. Dessutom är arbetsinsatsen låg, vilket gör att för några elever kvarstår bara 30 minuters matematikstudier i veckan.

Författare

Gunnar Sjöberg

Handledare

Johan Lithner och Gaby Weiner

Opponent

Professor Inger Wistedt, Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet

Disputerat vid

UmU – Umeå universitet

Disputationsdag

2006-05-19

Titel (se)

Om det inte är dyskalkyli – vad är det då? En multimetodstudie av eleven i matematikproblem ur ett longitudinellt perspektiv

Titel (eng)

If it isn

Institution

Institutionen för matematik, teknik och naturvetenskap

Om det inte är dyskalkyli – vad är det då? En multimetodstudie av eleven i matematikproblem ur ett longitudinellt perspektiv

Ett av de stora problemen i den svenska grundskolan är det stora antalet elever som misslyckas med att uppnå en godkänd nivå i matematik. En förklaring som under de senaste tio åren fått ett allt större genomslag är att eleverna skulle ha dyskalkyli. Viss forskning pekar på att 6 procent av grundskolans elever skulle lida av denna dys-funktion, vilket därmed skulle göra detta till en av den svenska skolans största pedagogiska problem.

Syftet med detta avhandlingsarbete är att granska detta problemområde ur två aspekter. För det första genom att granska dyskalkylibegreppet genom en forskningsöversikt av litteraturen från 1992 och framåt. Det andra perspektivet tar sin utgångspunkt i en fallstudie där målsättningen var att ge en ingående bild av eleven i matematikproblem. Den senare delen av studien genomfördes under en sexårsperiod då 200 elever, varav 13 elever med specifika matematikproblem, ingående kartlades. Som utgångspunkt för studien utgjorde en större databas där så mycket information som möjligt samlades om eleverna från årskurs 5 till årskurs 2 på gymnasiet. Eleverna fick svara på regelbundet återkommande enkäter och klassrumsobservationer gjordes på ett 100-tal matematiklektioner, varav 40 spelades i på video. Slutligen djupintervjuades de 13 eleverna vid två tillfällen, varav den sista under årskurs två på gymnasiet.

Forskningsöversikten visade på en rad tveksamma och otydliga omständigheter kring dyskalkylibegreppet, likaså på oklarheter kring diagnostisering av dyskalkyli. Slutsatsen av genomgången var att dyskalkylibegreppet i dagsläget bör användas med stor försiktighet, eller kanske inte alls. Visserligen ger översikten ingen grund för att helt avfärda dyskalkylibegreppet men så länge begreppet inte kunnat bestämmas entydigt, och det har jag inte kunnat göra vid denna genomgång, finns heller inga goda vetenskapliga grunder för att använda dyskalkylibegreppet i praktiken

Den empiriska studien visar på problemområdets komplexitet. Såväl de orsaker eleverna lyfter fram till problemens uppkomst som de åtgärder som hjälpte dem att klara matematikbetygen bildar ett komplext mönster. Elevernas låga arbetsinsats under matematiklektioner, en orolig arbetsmiljö, stora undervisningsgrupper, problem med stress och oro inför prov samt hindrande genusmönster är några orsaker som eleverna menar kan förklara matematikproblemens uppkomst. Bra lärare, alltså lärare som kan förklara, sätta gränser och som kan uppmuntra, var en betydelsefull faktor för att vända den neråtgående trenden. Även positiva erfarenheter av skolbyten, där eleven upplevde att hon fick börja om från början, lyftes fram som betydelsefullt av flera elever. Även samarbetet med kamrater samt att eleverna själva bestämde sig att ta tag i problemen var andra viktiga orsaker till vändningen. Prognosen för att elever med specifika problem i matematik ändå skall kunna lämna grundskolan med godkända betyg förefaller dock utifrån resultaten av denna studie vara gynnsamma. Samtliga elever lämnade nämligen grundskolan med godkänt matematikbetyg samt klarade även matematikstudierna på gymnasiet, detta trots de stora problemen i ämnet under mellanstadiet.

Studien pekar på behovet av mer praktiknära forskning samt på vikten av att lyfta fram goda exempel från praktiken. Då eleverna själva lyfter fram den diskreta kommunikationens dem emellan som betydelsefull för matematikämnet utgör även detta ett viktigt område för framtida forskning.

If it isn

One of the big problems of the Swedish nine-year compulsory school is the large number of pupils who fail to achieve a satisfactory standard in mathematics. One explanation that has been increasingly considered over the last ten years is that the pupils have dyscalculia. Some research suggests that 6 per cent of compulsory school pupils suffer from this dysfunction, which would in that case make it one of the Swedish school s greatest teaching problems.

The purpose of this thesis is to examine this problem area from two aspects. First of all by examining the concept of dyscalculia by means of a review of the literature from 1992 onwards. The second perspective has as its starting point a case study where the purpose was to give a detailed picture of the pupil with mathematics problems. The latter part of the study was carried out over a six-year period when 200 pupils, 13 of them with particular mathematics problems, were studied in detail.

A point of departure for the study was provided by a large database where as much information as possible was collected about pupils from Year 5 of the nine-year compulsory school to Year 2 of the three-year upper secondary school. The pupils were asked to fill in regular questionnaires and classroom observations were made of roughly 100 mathematics lessons, 40 of which were recorded on video. Finally there were in-depth interviews of the 13 pupils on two occasions, the final one being during Year 2 of the upper secondary school.

The review of the research showed a series of dubious and indistinct circumstances surrounding the dyscalculia concept, and also ambiguity with regard to the diagnosis of dyscalculia. The conclusion of the review was that the concept of dyscalculia ought at present to be used with great caution, or perhaps not at all. Admittedly the review does not provide grounds for totally dismissing the dyscalculia concept, but as long as it remains impossible to determine the concept unambiguously, and I have not been able to do this in the course of this study, there are no good scientific grounds for using the term dyscalculia in practice.

The empirical study shows the complexity of the problem area. Both the causes suggested by the pupils as the origin of the problem and the measures that helped them to obtain their mathematics grades form a complex pattern. The low work input of the pupils during mathematics lessons, an unsettled working environment, large classes, problems of stress and anxiety prior to tests, and obstructive gender patterns are among the causes suggested by the pupils as explanations of the occurrence of the mathematics problems. Good teachers, in other words teachers who can explain, set limits and give encouragement, were a significant factor in reversing the downward trend. Positive experiences of school changes, where the pupil felt that he or she could start again from the beginning, were also mentioned as significant by several pupils. Collaboration with fellow-pupils and the fact that the pupils themselves decided to get to grips with the problems were other important reasons for the change. The prospects of students with specific problems in mathematics nevertheless being able to leave compulsory school with satisfactory grades appear, however, from the results of this study, to be bright. All the pupils left the compulsory school with satisfactory mathematics grades and also completed mathematics studies at upper secondary school, despite major problems in the subject at intermediate school (age 10-13) stage.

The study indicates the need for research closer to the actual practical situation and to the importance of emphasizing good examples in practice. As the students themselves emphasize discrete communication between them as significant in the subject of mathematics, this is also an important area for future research.