Human Rights Learning. The Significance of Narratives, Relationality and Uniqueness
Forskaren Rebecca Adami menar att lärande om mänskliga rättigheter kan förstås om mänskliga relationer och den unika livsberättelsen sätts i centrum för lärandet.
Rebecca Adami
Professor Sharon Todd, Stockholms universitet, professor Bron Agnieszka, Institutionen för pedagogik och didaktik
Professor David T Hansen
Stockholms universitet
2014-05-30
Lärande om mänskliga rättigheter: betydelsen av narrativ och unikhet
Human Rights Learning. The Significance of Narratives, Relationality and Uniqueness
Institutionen för pedagogik och didaktik
Lärande om mänskliga rättigheter: betydelsen av narrativ och unikhet
Svensk sammanfattning ur avhandlingen:
”I avhandlingen undersöker jag hur lärande om mänskliga rättigheter kan förstås om vi sätter mänskliga relationer och den unika livsberättelsen i centrum för lärandet. Utbildning i mänskliga rättigheter har definierats av olika aktörer på den internationella arenan, av statliga aktörer som ser utbildning i mänskliga rättigheter som en del av medborgarskapsutbildning, med syfte att skapa fredliga relationer mellan kulturer och länder. NGOs har definierat utbildning om mänskliga rättigheter i ljuset av kränkningar och våld, där information om och kunskap om mänskliga rättigheter är tänkt att skapa medvetenhet hos förtryckta och marginaliserade grupper (kvinnor och barn inkluderas ofta i termen ‘utsatt grupp’) att kräva sina rättigheter. I den akademiska kontexten har utbildningsforskare definierat utbildning om mänskliga rättigheter i termer om utvecklande av inneboende värden, etiskt tänkande och moraliska överväganden. Beroende på vilket syfte som åläggs lärande om mänskliga rättigheter så skiljer sig de olika utbildningsinriktningarna åt. Som del i att utbilda fredliga medborgare, kosmopolitiska medborgare eller globala medborgare behandlas lärande om mänskliga rättigheter inom ‘Liberal Education’ som företräds av tänkare som Martha Nussbaum. Med syfte att skapa ett kritiskt civilsamhälle där kunskap om mänskliga rättigheter balanserar upp ekonomiska och neoliberala värden, står ‘Critical Pedagogy’ som en dominerande utbildningsteori inom NGO-världen, med Paulo Freire i täten. När lärande om mänskliga rättigheter behandlas som ett sätt att utveckla förmågor för etiska överväganden och moraliskt handlande sätt mänskliga rättigheter inom ramen för utbilningsfilosofi företrätt av bland andra Nel Noddings och utbildningsfilosofer som utvecklar tankar från Emmanuel Kant. I avhandlingen görs distinktion mellan fyra fält inom utbildning i mänskliga rättigheter: 1) utbildning för medborgarskap; 2) juridisk utbildning; 3) mångfaldsutbildning och utbildning för icke-diskriminering; samt 4) utbildningsprogram och projekt som är riktade till ‘utsatta’ målgrupper. Två typer av undervisning inom dessa fyra fält i utbildning om mänskliga rättigheter har identifierats: 1) undervisning som är fokuserad på innehåll; samt 2) undervisning som har en missionerande tendens. Avhandlingen ställer sig kritisk till dessa två typer av undervisning, som i hög utsträckning fokuserar på vidlyftande mål med undervisningen där teori och analys kring pedagogik och lärande ligger i lä för juridiska termer om rättigheter och för ideologisk övertygelse om undervisningens goda innehåll. Jag gör två vändningar i avhandlingen, mot lärande och mot narrativ, dessa vändningar finner sin kritiska motivering i Sharon Todd’s problematisering av det universella subjekt som ligger till grund för projektet att skapa universella värden som gäller för ‘alla’ ‘överallt’, samt i problematiseringen av de imperalistiska och koloniala strukturer som underbygger relationer mellan ‘expert’ och ‘student’ i utbildning om mänskliga rättigheter, som identifierats av Halme och Dembour. I bristen på utbildningsteori inom fältet för studier om mänskliga rättigheter som kan bemöta den ontologiska synen på olikhet i lärande, där subjektet är i konstant relation och påverkad, utom sin kontroll, av andra – så vänder sig studien till politiska och feministiska filosofer som Hannah Arendt och Adriana Cavarero. Det är två dimensioner av narrativ som begreppsligörs i avhandlingen: ontologiska och historiska narrativ. Ontologiska narrativ fångar den ontologiska synen på narrativ som både Arendt och Cavarero delar, där narrativ och narrativitet är det talade ordet och den politiska handlingen med vilken vi förstås av andra. Genom ontologiska narrativ ställs frågan ‘vem är du?’ snarare än ‘vad är du?’. Det unika i livsberättelsen är vad som skiljer ‘dig’ från ‘mig’ snarare än sociala kategorier som skiljer ‘oss’ från ‘dom’. Historiska narrativ har använts av Levisohn i syfte att påvisa hur all undervisning om historien är val mellan att lyfta olika, och ibland motsägelsefulla narrativ. Levisohn menar att lärare och historiker är ‘story-tellers’ men de skapar inte dessa berättelser i sin fantasi, som White argumenterar för, utan de väljer mellan olika berättelser som redogör för olika perspektiv av en historisk händelse eller persons liv, där narrativ byggs av tidigare narrativ. Historien om de mänskliga rättigheterna kan på liknande sätt lyftas fram genom olika berättelser, som återger skilda perspektiv på mänskliga rättigheter. I avhandlingen använder jag Levisohn’s argumentation för att beskriva de empiriska resultat jag fångat i den första artikeln i avhandlingen, där jag lyfter de icke-västerländska delegaterna som var med och skrev den Allmänna Förklaringen om Mänskliga Rättigheter åren 1946-48 för att belysa hur denna process inte enkom kan förklaras i termer av konsensus, eftersom en sådan förklaring slätar över de konflikter och ideologiska meningsskiljaktigheter som den allmänna förklaringen inte ‘löser’ utan snarare bygger sin universalitet på.”
Human Rights Learning. The Significance of Narratives, Relationality and Uniqueness
Relaterade länkar
Undervisa i engelska med digitala verktyg
Kurs för dig som undervisar i engelska med digitala verktyg.
Köp den för 749 kr.
Kursintyg ingår.