Daglig idrott i skolan kan kopplas till bättre betyg samt fördelar för muskelstyrka och benmassa. Det visar Jesper Fritz i sin avhandling.

Skolans hälsofrämjande uppdrag är mycket större än att ”bara” erbjuda barnen daglig fysisk aktivitet. En anställd hälsocoach i skolan skulle därför kunna vara lösningen, menar Pernilla Hedström som forskat i ämnet.

Med sin studie Birna Baldursdottir bidrar med viktig information om när i ungdomsåren en insats kan göras för att öka fysisk aktivitet och välbefinnande.

Hur påverkas de elever som utifrån skolans rörelsetester anses ha eller inte ha en god rörelseförmåga? Den frågan ställer Anna Tidén i sin avhandling om barn och ungdomars rörelseförmåga och hur rörelseförmåga skrivs fram och bedöms i ämnet idrott och hälsa samt i tester och bedömningsverktyg.

Hur kan ämnet idrott utvecklas mot en mer teoribaserad undervisning med utrymme för reflektion? Det utforskar Glenn Øvrevik Kjerland i sin avhandling.

Det är viktigt att betona sambandet mellan fysisk aktivitet och studieresultat, och därmed öka intresset för att införa interventioner för ökad fysisk aktivitet i skolsammanhang. Den slutsatsen drar Anna-Karin Lindqvist, som forskat om hur man kan uppmuntra barn och ungas fysiska aktivitet i skolan.

Ungdomar utövar föreningsidrott för att det är roligt och utvecklande, och för att idrotten ger gemenskap. Det vill också få möjlighet att träna och tävla på en nivå som är anpassad efter den egna ambitionen och förmågan. Det visar Britta Thedin Jakobssons forskning.

Att majoriteten av de idrottsligt kunniga lärarna inom ämnet specialidrott inte är lärarutbildade påverkar deras förutsättningar och resulterar i att skolans villkor åsidosätts, visar Marie Hedbergs avhandling.

Vilken kunskap är det studenterna möter inom de idrottsvetenskapliga utbildningarna? Var kommer kunskapen ifrån? Det har Joakim Wirén Åkesson forskat om.