Dissonanta röster. Filosofi, barnlitteratur och perfektionistisk pedagogik

Publicerad:2013-11-14

Uppdaterad:2014-01-22

Forskaren Viktor Johansson har i sin avhandling studerat filosofi, barnlitteratur och perfektionistisk pedagogik.

Författare

Viktor Johansson

Handledare

Professor Klas Roth, Stockholms universitet, professor Nicholas C. Burbules, University of Illinois, Urbana-Champaign, professor Martin Gustafsson, Åbo Akademi

Opponent

Professor Paul Standish, London Institute of Education

Disputerat vid

Stockholms universitet

Disputationsdag

2013-10-07

Titel (se)

Dissonanta röster. Filosofi, barnlitteratur och perfektionistisk pedagogik

Titel (eng)

Dissonant Voices: Philosophy, Children’s Literature, and Perfectionist Education

Institution

Institutionen för pedagogik och didaktik

Dissonanta röster. Filosofi, barnlitteratur och perfektionistisk pedagogik

Dissonanta röster har två ansatser. Den första är en filosofisk undersökning av pedagogiska interaktioner mellan barn och vuxna, samt lärare och elever. Mer specifikt undersöker avhandlingen möjligheterna att interagera med dissonanta röster som avbryter och stör samstämmigheten i etablerade praktiker, beteenden och tankemönster – Röster som är obegripliga eller uttryck som moralisk eller på andra sätt är oacceptabla. Avhandlingen behandlar spänningen mellan två tendenser: en tendens att avfärda, avvisa eller förändra en röst som är obegriplig eller ger uttryck för något oacceptabelt; och en tendens att tolerera och acceptera det dissonanta uttrycket som betydelsefullt, men annorlunda. Den andra ansatsen är ett försök att låta filosofin närma sig barnlitteraturen. Att läsa barnlitteratur blir en form av filosoferande, ett sätt att undersöka komplexiteten i en uppsjö av filosofiska spörsmål. Vändningen till litteraturen markerar också begränsningar i vad som filosofisk argumentation kan åstadkomma. Att närma sig litteraturen blir ett sätt att gå bortom ett filosoferande som ensidigt syftar till grundlägga specifika teorier som rättfärdigar vissa sätt att resonera kring avvikelser eller dissonanta röster. Dissonansfilosofins vändning till barnlitteraturen blir ett sätt att destabilisera rättfärdiganden av etablerade praktiker och interaktioner. De filosofiska undersökningar av dissonans belyser både möjligheter och risker med interaktioner som ligger utanför etablerad samstämmighet och överensstämmelse. Att tänka på dissonanta röster som uttryck bortom etablerade praktiker är att se dem som inbjudningar till att improvisera. Sådana improvisationer öppnar för en perfektionistisk pedagogik där både barnet barnet och den vuxne, läraren och eleven, söker nya, ännu ouppnådda interaktionsformer och tar ansvar för varje ord och handling i dessa interaktioner. Undersökningen leder läsaren genom läsningar av bilderböcker och romaner för barn som Harry Potter, Hermans sommar, och böcker av Shaun Tan, Astrid Lindgren och Dr. Seuss och berättelser av J.R.R. Tolkien, Henrik Ibsen, Jane Austen och Henry David Thoreau. Fiktion läses i samtal med filosofer som Ludwig Wittgenstein och Stanley Cavell, deras moraliska perfektionism och vardagsspråkfilosofi.

Dissonant Voices: Philosophy, Children’s Literature, and Perfectionist Education

Dissonant Voices has a twofold aspiration. First, it is a philosophical treatment of everyday pedagogical interactions between children and their elders, between teachers and pupils. More specifically it is an exploration of the possibilities to go on with dissonant voices that interrupt established practices – our attunement – in behaviour, practice and thinking. Voices that are incomprehensible or expressions that are unacceptable, morally or otherwise. The text works on a tension between two inclinations: an inclination to wave off, discourage, or change an expression that is unacceptable or unintelligible; and an inclination to be tolerant and accept the dissonant expression as doing something worthwhile, but different. The second aspiration is a philosophical engagement with children’s literature. Reading children’s literature becomes a form of philosophising, a way to explore the complexity of a range of philosophical issues. This turn to literature marks a dissatisfaction with what philosophy can accomplish through argumentation and what philosophy can do with a particular and limited set of concepts for a subject, such as ethics. It is a way to go beyond philosophising as the founding of theories that justify particular responses. The philosophy of dissonance and children’s literature becomes a way to destabilise justifications of our established practices and ways of interacting. The philosophical investigations of dissonance are meant to make manifest the possibilities and risks of engaging in interactions beyond established agreement or attunements. Thinking of the dissonant voice as an expression beyond established practices calls for improvisation. Such improvisations become a perfectionist education where both the child and the elder, the teacher and the student, search for as yet unattained forms of interaction and take responsibility for every word and action of the interaction. The investigation goes through a number of picture books and novels for children such as Harry Potter, Garmann’s Summer, and books by Shaun Tan, Astrid Lindgren and Dr. Seuss as well narratives by J.R.R. Tolkien, Henrik Ibsen, Jane Austen and Henry David Thoreau. These works of fiction are read in conversation with philosophical works of, and inspired by, Ludwig Wittgenstein and Stanley Cavell, their moral perfectionism and ordinary language philosophy.