Debatt: ”Investera mot nazismen!”

Att förebygga våldsbejakande nazism i skol­orna kostar pengar – men det lönar sig, menar nationalekonomen Ingvar Nilsson och beteendevetaren Eva Lundmark-Nilsson.

I mitten av december förra året gick nazistiska Svenska motståndsrörelsen till attack mot en antirasistisk manifestation i Kärrtorp. Som genom ett trollslag förändrades inriktningen på den mediala debatten. Våldsam nazism ses inte längre som ett skinneskallefenomen från 1990-talet och inte heller som något som bara finns hos ”de andra” i Centraleuropa. Våldsam nazism finns mitt ibland oss. Vad ska vi göra?

Under ett drygt år följde vi det arbete i Kungälv som går under namnet Toleransprojektet. Syftet var att förstå hur man i kommunen lyckats förhindra rekrytering till våldsam högerextremism, liksom hur den samhällsekonomiska kalkylen för detta arbete ser ut. Det hela resulterade i en rapport, Intoleransens pris, som presenterades i april 2013 av Kungälvs kommun och stiftelserna Teskedsorden och Expo.

Vi kan konstatera tre saker: 1. Nazism är inte och har aldrig varit ett 1990-tals fenomen. 2. Nazism är alltid våldsam. 3. Det är möjligt, och utomordentligt lönsamt, att motverka rekrytering till dessa organisationer, grupperingar och subkulturer.

Kungälv har, med utgångspunkt i undervisning, under femton år riktat insatser mot högstadieelever inom våldsbejakande högerextremism och mot dem som befinner sig i riskzonen för att rekryteras till densamma. När arbetet inleddes i slutet av 1990-talet hade det föregåtts av en mycket omfattande undersökning av den lokala miljön runt de ungdomar som befann sig i de våldsamma strukturerna. Vid tidpunkten fanns det på en enda högstadieskola över 40 aktiva nazister. Nazismen utgjorde en etablerad identitet för dessa ungdomar och den påverkade hela samhället.

För att prissätta konsekvenserna av nazismen och kunna jämföra med andra kommuner arbetade vi fram situationsbeskrivningar. De visade på omfattande skadegörelse, ständiga klistermärkeskampanjer som kostar stora summor att sanera, konfrontationer med allt från ringa misshandel till gängslagsmål, hot, stöld, stödsamtal hos kuratorer, polisutredningar, utredningar inom socialtjänsten och lärare som fick vakta ingångar till skolan i stället för att ägna sig åt sitt kärnuppdrag.

Allt detta skapar många små kostnader, som blir synliga först när man summerar dem i ett bokslut. Med 15–20 aktiva nazister åt gången kostar den ovan beskrivna situationen en kommun som Kungälv minst 290 miljoner kronor under femton år.

Den summan har Kungälv sparat in genom en framsynt social investering på ungefär 13 miljoner kronor under samma period.

Tankevurpan som de flesta gör är att de förvisso är villiga att anstränga sig för att motverka rekrytering av nazister – men det får inte kosta för mycket. Just detta är problemet med sociala investeringar. Det som är en betungande utgift för en verksam insats i skolan blir en besparing i form av en utebliven kostnad någon annanstans, som inom socialtjänsten, polisen eller sjukvården.

I Kungälv fick skolan ett skarpt uppdrag att se till att motarbeta rekryteringen av nazister. För detta avsatte kommunen pengar centralt, cirka en miljon kronor om året i femton år. Det handlade inte bara om att bidra till avhopp från dessa rörelser, utan om att ta bort den långsiktiga jordmånen för dem.

Detta gjorde det möjligt för kommunens dugliga lärare, ungdomsarbetare och socialarbetare att lyfta sig från temadagarnas symbolhandlingar till långsiktiga och riktade insatser mot de individer och sociala strukturer som reproducerade en ingrodd rasistisk kultur.

Erfarenheterna från Kungälv återanvänds numera i flera andra kommuner med samma långvariga erfarenheter av nazistiska gäng och av kommuner som vill främja tolerans.

Men fler borde följa efter. För att kunna göra det måste man till att börja med erkänna att man har detta inte sällan skamliga problem och sluta skylla på ungdomar från grannorten. För det andra måste man avsätta långsiktiga och tillräckliga resurser. Man måste anlägga ett socialt investeringsperspektiv och därtill skaffa sig kompetens för att arbeta långsiktigt.

Sist men inte minst måste man fråga sig:

Har vi råd att avstå från denna investering?

Av: Ingvar Nilsson och Eva Lundmark-Nilsson

Ingvar Nilsson är nationalekonom. Eva Lundmark-Nilsson är beteendevetare och arbetsterapeut.

Artikeln är publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 3 2014.