Genusrelaterade skillnader i gymnasiesärskolan

Det råder genusrelaterade skillnader i gymnasiesärskolan. Manliga elever uppmuntras i högre grad för sina praktiska kunskaper medan kvinnliga elever oftare behandlas som yngre än vad de är. Det visar Therése Mineurs forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Det väcktes i mötet med eleverna när jag jobbade som klassföreståndare i en gymnasiesärskola. Jag ville göra en studie utifrån elevernas perspektiv och upptäckte på vägen att det nästan inte finns någon forskning om gymnasiesärskolans organisering.

Vad handlar avhandlingen om?

– I huvudsak om elevernas erfarenhet av sin skolvardag utifrån hur skolan har organiserat sin verksamhet. Utifrån en rikstäckande enkät valde jag ut fem olika skolor där jag under två terminer följde 26 elever med lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Skolorna har haft olika upplägg, några har varit traditionella särskolor med relativt lite eller ingen samverkan med gymnasieskolan, andra hade mer samverkan och några utökad praktik.

– Frågorna till eleverna har handlat om hur de trivs, om delaktighet, vilket stöd det fått, vilka krav som ställts och om skillnaden mellan att vara elev i särskolan och grundskolan som vissa gått i tidigare.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Vad som framkom tydligt var hur olika kvinnliga respektive manliga elever uppfattade sin skolvardag. Manliga elever hade större möjlighet att påverka sin utbildning, de fick i högre grad gehör för vad de själva ville göra, som att byta grupp eller exempelvis ha mer praktik. En vanlig kommentar från kvinnliga elever var däremot att det ”inte var lönt” att försöka påverka. Många kvinnliga elever tyckte också att de blev behandlade som yngre än vad de var. Manliga elever uppmuntrades oftare för sina praktiska kunskaper.

– På så sätt fick praktiskt kunnande en kompensatorisk effekt för bristande kunskaper. Följden blev att manliga elever hade större tillförsikt inför framtiden och var i högre grad inställda på att få jobb. Fler kvinnliga elever var negativt inställda till att vara elev i särskolan därför att det upplevdes som stämplande och begränsade deras framtida möjligheter.

– Men min studie visar samtidigt att eleverna generellt upplever större trygghet på gymnasiesärskolan eftersom de tycker att lärarna bryr sig mer där jämfört med grundskolan. Samtidigt anser många att kraven är för lågt ställda. De upplever att det ”det spelar ingen roll” vad man gör, i särskolan blir man ändå alltid godkänd.

Vad överraskade dig?

– De genusrelaterade skillnaderna. Genusfrågan var ju inget uttalat syfte när jag började med avhandlingen, men det blev ett av de viktigaste resultaten.

Vilka har nytta av dina resultat?

– Alla som jobbar i gymnasiesärskolan men också de som utvecklar och utformar verksamheterna där.

Susanne Sawander