Stor skillnad för romerna sedan erkännandet som minoritet

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är lågstadielärare i botten och när jag arbetade i en förberedelseklass för mottagning av nyanlända elever i Rinkeby utanför Stockholm fick jag upp ögonen för hur väldigt olika erfarenheter av till exempel modersmål och skolbakgrund barn kommer till skolan med.
– Sedan hade jag ett uppdrag för Rädda Barnen 1997 till 1998 därjag skulle titta på romska barns situation i Norden utifrån Barnkonventionen.Det ledde till en rapport som heter ”Vi är rädda att förlora våra barn. Romska barn i Norden och Barnkonventionen”.
– När jag skulle skriva en avhandling och frågade mig själv vilket ämne jag allra helst skulle vilja fördjupa mig i så var det romska barns skolsituation. Jag tyckte också att det var märkligt att den romska minoritetens skolsituation inte hade uppmärksammats på så länge. Det fanns nästan ingen pedagogiskt inriktad forskning efter den som gjorts på 1970-talet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den romska minoritetens skolsituation och mötet med majoritetssamhällets skola. Jag har tittat på tre olika perioder, nämligen tiden före 1970, mellan 1970 och år 2000 då romerna erkändes som en av fem nationella minoriteter i Sverige, samt vad som hände efter det, mellan 2000 och 2005. Jag har utgått från både skönlitterära texter, äldre avhandlingar, intervjuer med romer och ickeromer samt deltagande observationer i en romsk utbildningsgrupp för pedagoger.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att det har skett en stor förändring i och med erkännandet som minoritet! Erkännandet har lett till en stor etnisk mobilisering och revitalisering bland romerna, som visar sig bland annat genom ett ökat intresse för romsk historia och för språket, romani chib.
– I och med erkännandet har även synen på skolan förändrats,från att upplevas som ett hot till att ses som en möjlighet. Romerna har ju en väldigt kort skoltradition. De kunskaper som skolan har premierat har inte alltid varit desamma som har uppskattats i hemmet.
– Erkännandet har också inneburit att majoritetssamhället blivit tvunget att revidera sin Sverigebild. Sverige har faktiskt aldrig varit enspråkigt och monokulturellt, fast det finns en sådan föreställning.

Vad hittade du under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det starka hoppet, och de möjligheter som den nya dynamiska situationen har inneburit för minoriteten. Jag hoppas verkligen att majoritetssamhället kan stå upp för den önskan om förändring som finns nu.
– Det är påfallande att fram till år 2000 fanns det inte en enda av alla jag läste och talade med som under sin skoltid hade fått någon positiv bekräftelse på att vara rom.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare, och särskilt de som har romska elever. Och lärarutbildare och socialarbetare. Eller egentligen alla som tillhör eller arbetar med nationella minoriteter och mänskliga rättigheter.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att de ska ge en mer nyanserad bild och djupare förståelse för romska barns skolsituation, så att de får möjlighet att lyckas med sin skolgång. Det är ovärdigt en demokrati att ha en minoritet som inte lyckas i skolan, om man utgår från att kunskap är makt.
– Och jag hoppas att majoritetssamhällets nationella självförståelseom ett folk och ett språk revideras och förändras. Det ärnågot alla vinner på.

Anna Lytsy