Ökat elevinflytande är ingen universalmedicin

Skolpolitiken har under en lång tid löst studenters missnöje med att ge dem ökat inflytande. Nu visar Ellen Almgrens avhandling att den form av skoldemokrati som favoriserats av politikerna, direkt demokrati, ger negativa effekter på elevernas demokrati- och samhällskunskaper. Hon säger att det kan vara farligt att fästa sig vid en universalmedicin i politiken INNAN man testat empiriskt vilka effekter den får.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är intresserad av värderingar och attityder och hur de förändras – i synnerhet demokratiska värderingar och hur man blir en demokrat. Vad man kan om ett demokratiskt system styr ju faktiskt hur mycket man kan delta, det blir till en viktig maktfaktor. Att skolan ska vara en demokratisk verksamhet och ha förmågan att lära ut demokrati tycker jag är otroligt spännande. Istället för att mäta attityder och värderingar så har jag valt att arbeta med ett kunskapstest, vilket jag tyckte var extra spännande.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den består egentligen av två delar: i den första delen undersöker jag huruvida skoldemokrati fungerar på det sättet som skolpolitiken har tänkt sig – att det är kunskapsutvecklande att ha demokrati i skolan och att man genom skoldemokratin skapar demokratiska medborgare. Ett måttpå det är elevers politiska kunskap, som undersöks genom ett internationellt kunskapstest. I den andra delen har jag studerat vilken roll skolsegregationen har spelat för elevernas politiska kunskaper.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att olika former av skoldemokrati fungerar olika väl – eller inte alls väl, som det visade sig i vissa fall. Den form av elevinflytande som skolpolitiken har favoriserat, det direkta inflytandet, visade sig ha negativa effekter på elevers politiska kunskaper. Ju mer direkt demokrati eleverna hade i skolan, desto sämre var deras kunskaper i demokrati och samhällsfrågor. Jag tror att man det till viss del kan förklaras med att man har förbisett den mognadsprocess som krävs för att kunna arbeta med demokrati på det här sättet: de här eleverna är unga, 14-15 år, de delar helt enkelt inte skolpolitikens mål med skolan. Det är inte rimligt att begära att de ska bestämma om sitt eget läroschema eller sina böcker. Kanske har man överdrivit betydelsen av att man alltid måste bestämma reellt om allting – kanske är det viktigare att få känna att andra lyssnar och att man får komma till tals.
– Ett viktigt resultat är också att en annan form av skoldemokrati som jag kallar klassrumsklimat faktiskt gynnar elevernas kunskaper i demokrati och politik. I ett klassrumsklimat diskuterar eleverna samhällsfrågor från flera olika perspektiv, de kan ha en öppen dialog och argumentera sig fram till ett gemensamt bästa.
– När det sedan gäller min undersökning av segregationens påverkan så visade det sig att faktorer som låg utbildning hos föräldrarna och invandrartäthet i skolan medförde att eleverna kunde mindre om demokrati och samhälle OAVSETT om de var invandrare eller ej. Det är alltså en omgivningseffekt, och beror inte på individen som sådan, utan det är miljön i den här skolan som ger de här effekterna. De skolor som på grund av boendesegregation redan har dåliga förutsättningar för demokratiarbetet klarar alltså sitt uppdrag sämre. Därför blir det extra sorgligt att det direkta elevinflytandet är en vanligare demokratiform på invandrartäta skolor där föräldrarna har en lägre utbildning.

Men delar av din avhandling baseras ju på ett kunskapstest. Är inte det här ytterst en fråga om hur vi värderar kunskap?

– Absolut, och det har det hävdats från olika håll. Men du måste också fråga dig vad som krävs för att du ska bli en medspelare, vad du måste KUNNA för att ha makt över ditt eget liv. De som kan systemet tar sig fram mycket lättare i samhället än de som inte kan det. Även om kunskapstestet bara premierar en viss typ av kunskap, så ÄR en stor del av kunskapen i testet faktiskt sådant som du måste kunna för att behärska vårt demokratisystem. Och eftersom testet var internationellt så finns det INGA frågor som handlar specifikt om det svenska systemet. Det man inte kan komma ifrån med mina resultat är den direkta demokratins negativa effekter på elevernas demokratikunskaper. Då får man nästan välja: är det viktigare att få bestämma själv och ha dåliga kunskaper inom demokrati och samhälle, eller är det viktigare att veta hur det samhällssystem som man ska leva och verka inom fungerar?
– Min gissning är att man inom politiken har överbetonat inflytandeaspekten: man har misstolkat människors frustration som ett uttryck för att de vill ha mer inflytande. Men jag tror att människors känsla av maktlöshet nog kan minska en hel del om man upplever att man blir hörd. Att man visst kan acceptera att professionella i samhället får mandat att bestämma vissa saker. Det har bara blivit så oerhört prioriterat att elevers missnöje ska lösas med ökat inflytande. Jag är tveksam till om det var det grundläggande problemet, och det känns under alla omständigheter inte som en bra lösning.

Vad hittade du under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Elevinflytandets negativa effekter. Att demokratiutövande skulle utveckla kunskaperna finns det faktiskt inte mycket stöd för sen tidigare, men den här negativa effekten hade jag inte räknat med. Jag har försökt utsätta mina resultat för så tuffa tester som möjligt, men effekterna kvarstår. Jag förvånades också över kopplingen mellan boendesegregation och skoldemokrati – att just den direkta formen av skoldemokrati är vanligare i dessa skolor. Det är dystert, när det nu visar sig att det är just den formen som fungerar dåligt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förhoppningsvis skolpolitiker – på ett sätt skulle det vara mitt största bidrag. Det ÄR farligt att fästa sig vid en universalmedicin i politiken INNAN man testat empiriskt hur det verkligen är. Det råder ingen tvekan om att elevinflytande har varit enormt populärt i politiken under en lång tid.
– Givetvis så tror jag också att lärare har nytta av mina resultat, det här är en lärdom för de professionella i skolan, nu måste vi ner på djupet och gräva efter de förklaringar som jag inte kunde komma åt genom min forskning. Min avhandling lägger ett generellt mönster som grund för att man kan arbeta vidare med olika lösningar i den enskilda skolan. En del lärare säger spontant att det är skönt att höra resultaten – bara för att läroplanen eller skolpolitiken pratar sig varm för något behöver det inte nödvändigtvis fungera, och det tror jag att många har känt av.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tror att det här med klassrumsklimat är något som skolan kan dra lärdom av och vidareutveckla, det är en typ av pedagogik som har visat sig fungera väl. Sen tror jag även att resultaten kan hjälpa till med att uppmärksamma vilken demokratiform man sysslar med i den egna skolan. Jag förespråkar absolut inte en återgång till en auktoritär skola, givetvis ska man exempelvis inte sluta lyssna på eleverna bara för att man inte ger dem direkt inflytande, men man behöver kanske inte ha klassråd och besluta om schemat – man KAN ha klassrumsklimat istället, där eleverna får känna sig respekterade och hörda. Mer inflytande ger inte per automatik en högre ansvarskänsla.