Brist på delaktighet i idrotten för elever med cerebral pares

Många elever med cerebal pares upplever utanförskap i idrottsundervisningen, som sällan anpassas efter dessa elevers behov. Det visar Frida Degerstedt i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är fysioterapeut och har länge arbetat inom habilitering med barn och unga med funktionsnedsättning. Arbetet väckte funderingar huruvida faktorer som kön och etnicitet påverkar möjligheten habilitering. Vi vet ju att det finns ojämlikheter inom andra delar av vården.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har utifrån ett jämlikhetsperspektiv undersökt barn och unga med cerebral pares, cp, och deras deltagande i fysiska fritidsaktiviteter, skolidrott samt tillgång till fysioterapi. Cerebral pares är en skada i hjärnan som kan uppstå i fosterstadiet, vid födseln eller under de två första åren. Skadan medför motoriska svårigheter och ofta även andra svårigheter, exempelvis med koncentration eller intellektuell funktionsnedsättning i olika grad. Avhandlingen bygger dels på registeranalyser, dels på intervjuer med 11 unga med cp mellan 15-18 år samt en enkät med frågor om livskvalitet som gått ut till alla unga mellan 15-18 år med cp. Syftet med intervjuerna är att undersöka ungdomarnas erfarenheter av normer kring funktion, genus och etnicitet i relation till fysisk aktivitet och fysioterapi.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att svenskfödda barn och unga med cerebal pares har betydligt större möjlighet att få habilitering jämfört med barn och unga som är födda utomlands. Mina resultat visar att oddsen är dubbelt så stora för svenskfödda jämfört med barn med utländsk härkomst. Det kan finnas rimliga skäl till detta – till exempel att familjen nyligen har kommit till Sverige och helt enkelt inte hunnit få fysioterapi. Men det kan också vara ett tecken på orättvisa. Här behövs mer forskning för att ta reda på vad som ligger bakom dessa skillnader.

– Intervjuerna visar att skolidrotten behöver göra mer för att anpassa undervisningen. Många ungdomar med cerebal pares vittnar om hur de under sina skolår fått sitta vid sidan om och titta på eller uppmanats att gå till gymmet på egen hand medan resten av klassen gör något annat. Det finns dock undantag och goda exempel. En elev berättade om en anpassning med badminton med ballong, vilket blev populärt bland alla elever och därmed samlade hela klassen. Här finns också exempel på lärare som tillsammans med eleven planerade idrottslektionen för bästa anpassning. Överlag visar resultaten att ju sämre fysisk förmåga, desto svårare är det för ungdomen att delta i såväl fysiska fritidsaktiviteter som i skolidrotten. Ett annat viktigt resultat är att smärta har negativ påverkan på livskvalitet medan fysisk fritidsaktivitet verkar kunna öka livskvalitet.

Vad överraskade dig?

– Jag slogs av hur svårt det verkar vara att få skolidrotten att fungera så att ungdomar med cp kan vara delaktiga med sin klass på ett bra sätt. I intervjuerna framkom att ungdomarnas delaktighet, eller brist på densamma inte alltid kan härledas till själva funktionsnedsättningen. Det handlar snarare om en social stigmatisering där lärare inte alltid gör tillräckligt för att inkludera de här eleverna.

Vem har nytta av dina resultat?

– När det gäller skolan hoppas jag att såväl lärare som skolledare och skolpolitiker kan ha det. Men även lärarutbildningen som ska se till att lärare är förberedda för att kunna ge inkluderande undervisning till alla elever. Skillnaderna i habilitering är ett observandum som kan tyda på orättvisa och som sjukvården bör uppmärksamma. Men här behövs vidare studier.

Susanne Sawander