Komplexa processer bakom barns teaterskapande

När barn skapar teater på egen hand är de både skådespelare, regissörer och dramaturger på samma gång. En komplex process, konstaterar Anna Johansson i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som dramapedagog i många år, både i grundskolan, kulturskolan och i andra sammanhang, och alltid fascinerats av den magi som kan uppstå när barn skapar teater på egen hand. Frågor som väckt mitt intresse kretsar kring vad det är som sker i den skapande processen när den här magin uppstår – eller inte uppstår.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har i två delstudier undersökt vad barn gör när de skapar teater utan att ha en färdig berättelse eller ett manus att utgå ifrån – och hur den processen kan beskrivas som ett ämneskunnande. Avhandlingen bygger på en ett år lång fältstudie där jag följt en teatergrupp med barn mellan 9-11 år, från en ofärdig idé till föreställning. Utifrån vad jag fann där har jag sedan tillsammans med två verksamma dramapedagoger och inom ramen för modellen Learning Study, designat undervisning för att få syn på det kunnande som barn använder när de skapar teater.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att skapa teater är en komplex uppgift. Vad vi förväntar oss av barnen är att de ska arbeta kollektivt, vara överens, lyssna in andras idéer och samtidigt bidra med egna. Det vill säga vara skådespelare, regissör och dramaturg på samma gång. Ett tydligt resultat är att den här processen har starka beröringspunkter med lek. Det som skiljer är att i teatern tar barnen även en tänkt publiks perspektiv, något jag i avhandlingen definierar som ”estetisk triangulering”.

– Avhandlingen belyser fyra kunskapsområden som barnen behöver för den här skapandeprocessen. Dels handlar det om att kunna skapa en logisk berättelse som innehåller rimliga händelser och som publiken förstår, dels om att skapa meningsfulla roller med repliker och gestaltning som förtydligar berättelsen och bär den framåt. Barnen behöver också snabbt kunna växla mellan att gestalta och betrakta. Det här hade barnen olika strategier för, ibland satt några av dem vid sidan av scenen, ibland tog de paus i sitt gestaltande och resonerade tillsammans, vi såg också att barnen blixtsnabbt kunde kliva ur sin roll och på en sekund anta ett publikperspektiv. Slutligen behöver barnen även kunna ta in och bygga vidare på andras idéer.

Vad överraskade dig?

– När vi pedagoger arbetade med att designa undervisning ville vi att barnen skulle få öva på att bejaka varandras idéer. Men när vi analyserade vad barnen faktiskt gjorde så såg vi att de på ett väldigt inkännande sätt kunde förhålla sig till varandras idéer och säga nej till andras förslag, vilket i sin tur bidrog positivt till berättelsen. Det här fick oss att ändra undervisningen – det centrala är att lyssna, kunna bejaka men samtidigt behålla ett kritiskt förhållningssätt. Något jag upptäckte under arbetets gång var också hur sällan vi pedagoger samtalar om vad vi undervisar i. Vi pratar mycket oftare om hur.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag har skrivit en praktiknära avhandling med avsikt att den ska användas i verksamheten, i såväl kulturskolan som i andra sammanhang. Jag hoppas av resultaten kan bidra till reflektion och fortsatta samtal om ”vad” som ska undervisas om och hur man kan arbeta praktikutvecklande i ämnet drama.

Susanne Sawander