Lärandet i montessoriskolans fysiska miljö

Det sätt på vilket vi betraktar människans relation till världen får konsekvenser för utformningen av skolans fysiska miljö.
Eva-Maria Tebano Ahlquist har forskat om vad som utmärker montessoripedagogikens miljö och meningsskapande aktiviteter.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag var redan under min lärarutbildning förvånad över att skolans fysiska miljö inte behandlades. Klassrummen jag då kom i kontakt med var möblerade med bänkar riktade mot en kateder och de var, förutom någon klassuppsättning med böcker, tomma på andra artefakter.

– När jag praktiserade i en montessoriverksamhet blev jag för första gången varse om att skolans fysiska miljö kunde se annorlunda ut. Där fanns ingen kateder och istället för skolbänkar arbetade barnen vid bord eller på en matta på golvet. Men den stora skillnaden var den mångfald av didaktisk materiel som rummet erbjöd.

– Styrdokumenten har sedan lång tid tillbaka talat om att lärande kan stödjas av aktivitet, vilket borde förutsätta att det finns någonting mer än böcker, penna och papper att vara aktiv med. Att detta område inte tidigare har beforskats var för mig en drivande faktor.

Vad handlar avhandlingen om?

– Med utgångspunkt från ett livsvärldsperspektiv var syftet att förstå och synliggöra hur barns och ungas villkor för lärande gestaltas i en montessoripedagogisk verksamhet, från förskolan till grundskolans högstadium. Avhandlingen är didaktisk med ett existentiellt tema, barn och ungas rätt att leva i skolan. Jag synliggör paralleller mellan Heideggers ontologi och Maria Montessoris filosofi.

– I montessoripedagogiken betonas att människans kropp och själ inte kan separeras, en uppfattning som delas av den franske filosofen Merleau-Ponty. Det innebär att människan behöver kroppsliga erfarenheter, något som borde få konsekvenser för hur skolans fysiska miljö utformas och hur verksamheten gestaltas.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Studien pekar på betydelsen av ett fysiskt rum som ett levt rum, vilket innebär att rummet och människan sammanvävs i lärandeprocessen. Det fordras därmed didaktisk materiel för att barn och unga ska få möjlighet att göra kroppsliga erfarenheter. Men denna materiel måste vara kontextbunden, utvecklingsanpassad, och bygga på en didaktisk kontinuitet från förskolan till högstadiet.

Vad överraskade dig?

– Den stora betydelse som det förberedda rummet har för lärandet. Och att förskolebarn gärna sysselsätter sig med vardagliga sysslor, såsom att tvätta, stryka kläder och att lära sig klä sig själv. Att helt enkelt lära sig hantera sådant som de ser vuxna göra. Det blev tydligt att barns aktivitet inte behöver vara det vi föreställer oss som lek. Snarare ser jag att lek och arbete inte kan särskiljas.

– Det engagemang högstadieungdomar visade inom både praktiska och teoretiska områden genom det meningsinnehåll som arbete på en bondgård ger.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som har med barn, unga och utbildning att göra. Avhandlingen är intressant för föräldrar samt för dem som är filosofiskt intresserade. Den kan även intressera arkitekter och personer som är engagerade i skolutvecklingsfrågor.

Gunilla Nordin